VästarvetBuss till Ludvikafesten, ”finsk yrkesmålare söker arbete”, Loppis, utflykt med hembygdsföreningen, kulturkväll i en nedlagd gruva. ”Profesionalus Amerikie riškas voniu restauravimas su turbina”, ”Roletai”, konserter, cirkus, konstutställningar. Och mitt i allt en leende man från Syrien som håller i ett anslag.
När jag går igenom bildmaterialet från anslagstavlor i Kopparberg, Göteborg, Vilnius, Klaipeda och Barcelona slår det mig att här finns spretiga berättelser om vad det är att vara människa. Det är allt från enskilda människoöden, showbusiness och försök att motverka en (verklig eller påhittad?) kapitalistisk utarmning av Sveriges inland. Och mitt i allt en skäggig man (jag själv) från norra Bohuslän som förklär sin ångest och osäkerhet i ett skojfriskt leende medan producenten för Sveriges största kulturmagasin låter TV-kamerorna rulla. Hur blev det så här?
Kan man gräva ut framtiden?
Av en slump blev jag under vårvintern 2015 involverad i arbetet som konstnärskollektivet bakom Ställbergs gruva driver som går ut på att utforska Ljusnarsbergs kommun och hur kommunens framtid skulle vara år 2070. Samtidsarkeologi, eller i det här fallet framtidsarkeologi kunde vara ett intressant grepp för att utforska samhället.
”Vad händer här? – Ingenting…” Men här på anslagstavlan finns lappar som beskriver allt från konserter i kyrkan till en mycket aktiv filmstudio. I vilka arkiv går det att läsa om den finska yrkesmålaren? Hur kände denne person som satte upp sin handskrivna lapp? Och vem var det? Hur kom det sig att en yrkesmålare inte hade något arbete? Varför var lappen handskriven och uppkopierad på (kommunalt) skrivarpapper? Vilka minnen kom tillbaka när vi grävde? Samtidsarkeologin som sådan är inte särskilt svår att förstå, men går det att undersöka framtiden med arkeologi?
Det var inte undra på att jag kände ångest i mars 2015. För mig var det, och är fortfarande högst oklart om det går att gräva ut framtiden. För hur gräver vi ut framtiden? Det är en högst teoretisk fråga som det går att fundera och tänka över. I mars 2015 hade jag även högst konkreta problem att brottas med, för hur gräver vi ut en anslagstavla?
En arkeologi för samtiden
Anslagstavlans arkeologi är dels en arkeologi för samtiden och det närliggande förflutna, dels för framtiden. I Kopparberg grävde vi ut cirka 0,5 m2 av en sammanlagd yta om 3-4 m2-anslagstavla. Det kan tyckas vara lite, men att undersöka en anslagstavla är tidsödande.
I Kopparberg hade alla anslagen häftats fast med häftpistol. Underlaget var av trä. Häftklamrar fick petas bort för hand. Det enklaste sättet var att använda spetsen på en vanlig matkniv (viktigt att tänka på är att använda skyddsglasögon eftersom häftklamrar sprätter iväg). Det översta lagret är förhållandevis lätt. Ta bort fyra häftklamrar och ta ner affischen. Där under finns ett virrvarr av lager på lager med anslag, häftklamrar, anslag, häftklamrar och så vidare. Att utläsa en stratigrafi går, men blir oöverblickbart. De undre lagren är perforerade av häftklamrar och består av fuktigt papper som faller sönder. Det äldsta anslaget var från 1996.
Med andra ord, anslagstavlan hade en 20-årig historia. Kan det i så fall finnas anslagstavlor där material aldrig tagits ned? Skulle vi kunna hitta en anslagstavla som använts i 50, 60 år eller ännu längre? Luther kanske spikade upp en kopia av sina teser på en anslagstavla på universitetet i Wittenberg? Som sedan täcktes med annonser om privatlektioner, gratis bibelkurs, hund säljes eller av någon som ville hyra ett rum, under 500 år? Men hur ska anslagen tolkas? Går det att utifrån anslagen skapa förutsägelser om framtiden? Någon kanske invänder att detta är högst ovetenskapligt. Jag vill då svara att arkeologi som sådant innehåller ett stort mått av kvalificerade gissningar, där vi skapar bilder och illustrationer av hur det en gång var. Varför kan vi då inte skapa bilder och illustrationer av hur det flera gånger ska bli utifrån det vi vet om idag och igår, och ge en form av sannolikhet av hur det ska bli imorgon?
Framtidsarkeologi som sådant är dock inget nytt. Cornelius Holtorf (läs gärna mer här >>) och Anders Högberg vid Linnéuniversitetet arbetar med ett projekt åt Svensk kärnkraftbränslehantering, som går ut på att diskutera hur vi kan kommunicera 100 000 år framåt i tiden. Hur meddelar vi till framtiden att här nere i urberget finns det något som antagligen är väldigt farligt – ”deal with it”?
Lager av minnen
För att testa om arkeologer kan tolka anslag på anslagstavlor genomförde jag under den arkeologiska konferensen i Vilnius 2016 en mycket snabb undersökning av en anslagstavla, en gammal gatupratare i ett livligt trafikerat gatuhörn. Med hjälp av en frivillig student tog vi ut ett preparat, cirka 0,5 m2 anslag. Preparatet tog jag med in på konferensen, och det som skulle varit ett föredrag, blev istället en hands on-upplevelse. Arkeologi, nja. Konstigt, ja.
Försöken fortsatte under vintern 2016/2017, och för min egen del dök det upp mer frågetecken än svar. I januari 2017 skulle jag åka på konferens i Santiago De Compostela. Vad händer egentligen om anslag från en anslagstavla i Sverige, åker till Spanien och sätts upp på en anslagstavla där? Och de spanska anslagen dyker upp i Sverige? Eftersom jag skulle medverka på en workshop om konst och arkeologi vore det intressant att utforska ett mellanrum av vare sig det ena eller andra.
Således beslöt jag mig för att undersöka en anslagstavla med tjocka ”kulturlager”. En sådan fanns utanför Musikens hus i Majorna, Göteborg. Undersökningen blev dock avbruten när en kvinna kom fram och bad mig låta bli. ”Jag tycker den kan få va’ kvar”. Anslagstavlan stod där som ett monument över svunna tider och kommande framtider.
Anslagstavlans tjocka lager bar på minnen. Så varför skulle ett fånigt projekt ta bort någons kulturarv?
Benjamin Gran Danielsson, arkeolog
Picea kulturarv
Lägg till kommentar