Att förmedla och forska om historia

omslag2

I min roll som historiker har jag framförallt intresserat mig för två områden: dels hur lokala studier av ”vanligt folk” kan ge oss kunskap om större förhållanden och förändringar i samhället, och dels hur denna typ av forskning kan spridas utanför universitetens väggar och vad vi omvänt kan lära av alla släktforskare, lokalhistoriker, hembygdsföreningar med mera, som är verksamma runt om i landet.

Dessa två punkter vill jag passa på att utveckla något i detta inlägg, och sedan säga något om den relevans detta har för vår samtid och vartåt denna samtid leder.

Källor, metodik och kartläggning

I min avhandling, Vägen till den moderna familjen, från 2016 visade jag att den genomsnittliga familjestorleken i en svensk arbetarstad – framförallt hur många barn mammorna födde – förändrades ganska omfattande vid olika skeden under perioden cirka 1830–1930. Dessa förändringar skedde inte av en slump utan gick hand i hand med faktorer såsom levnadsstandard, förekomst av lönearbete, inflyttning, med mera.

För att kunna undersöka sådana frågor lade jag jämförelsevis stor tid på att kartlägga familjer med hjälp av uppgifter i kyrkbokföringen. Detta är samma källor som släktforskare använder – man kan till exempel ganska lätt ta reda på när ett barn föddes till familjen, när man gifte sig, var någon bodde, osv.

Utöver min avhandling har jag skrivit tiotalet artiklar där andra frågor om familje-, befolknings-, stads eller sjukdomshistoria stått i centrum. Oftast har material såsom kyrkbokföring, folkräkningar och historisk statistik varit till stor nytta.

Förmedling av kulturarvet

Jag har alltid tyckt om att diskutera och dela med mig av frågor som rör historia och kulturarv. Därför har jag alltid gillat att undervisa i historia och träffa studenter, hålla föreläsningar för allmänheten eller samarbeta med museer och andra kulturarvsinstitutioner. På Göteborgs universitet var jag exempelvis med och startade en kurs för guider.

Men lika viktigt är förstås också att aktivt delta på de konferenser och seminarier som erbjuds inom universitetssektorn. Utbytet med andra historieintresserade och med kollegor från andra discipliner och verksamheter har varit en viktig sporre för mig som forskare. Man får inte minst en värdefull ödmjukhet dels för andra ämnesområdens utgångspunkter och synsätt och dels för ens egna svagheter och styrkor.

Efter min disputation ville jag mer aktivt börja arbeta med den förmedlande sidan av historia och kulturarv, och jag hamnade därför på den plats som möjliggör den typ av historisk forskning som jag företräder – nämligen på Riksarkivet Landsarkivet i Göteborg.

En tillgänglig informationsskatt

På Landsarkivet har jag förmånen att dagligen få arbeta bland den enorma informationsskatt som arkivsektorn bevarar och tillgängliggör, inte minst för dagens och framtidens historiker. Att tillgängliggöra arkiv är förstås nödvändigt för att forskning ska kunna genomföras, men det är en process i flera steg, som dessutom hela tiden pågår vartefter nya arkiv tas in eller nya forskningsområden växer fram.

Tillgängliggörandet kan bestå i att hämta in ett gammalt arkiv, att ordna och förteckna det, att undersöka hur handlingarna hänger ihop med andra arkiv, att sprida kunskap om arkiven genom föreläsningar, publikationer – och varför inte ett blogginlägg?

Johannes Daun
Fil. Dr.  Arkivarie på Riksarkivet Landsarkivet i Göteborg

1575340_johannes-daun-184px

Kommentera