Hästslakt, kastrering och avrättningar – bödelns funktion i svenskt 1600-tal

LM_yxa_JL

En bödel i 1600-talets Sverige hade fler uppgifter än att avrätta människor, men gemensamt för dem alla var att det var jobb som ingen annan ville ha. Och utöver att utföra skamliga sysslor fungerade bödeln som en symbol för det mörka och dunkla; en kuslig gestalt i vilken man också kunde mäta och spegla sig själv.

Faktum är att avrättningar inte förekom särskilt ofta. Visst verkställdes hängningar och halshuggningar runt om i riket, men i det genomsnittliga häradet kunde det gå åratal mellan gångerna. De män och kvinnor som fann avrättningar kittlande och upphetsande måste tåla sig. De som däremot såg dem an med fasa hade möjlighet att hämta sig mellan varven. I enlighet med den nya länsindelningen 1634 skulle det finnas en bödel i varje län. Somliga bödlar ansvarade för två.

franz-schmidt-executing-hans-froschel-on-may-18-1591

Dödsdömda blev bödlar

Bödlar måste ju finnas, fast att dödande var fel. Det stred mot såväl kungens som Guds lag. Någon måste emellertid verkställa straffen som utdömdes på häradsting och i rådhus. Frågan var bara vem. Vid början av seklet 1600 rekryterades bödlar genom att domare och råd erbjöd värvet till en dödsdömd. Accepterade denne fick han leva ännu en tid, mot att han avrättade andra. Uppdraget gav dock en del trygghet, som lön, bostad och häst att nyttja i tjänsten. När bödeln någon gång i framtiden inte längre klarade av sitt uppdrag väntade det dödstraff som tidigare hade utdömts. Lite längre fram under 1600-talet skulle rekryteringen ske på annat sätt. Söner till bödlar gifte sig med döttrar till bödlar från andra städer och tog över verksamheten efter föräldrarna. Bödelsyrket professionaliserades.

Latriner och hästslakt

Avrättningarna i Sverige var dock inte fler än att en och samma bödel ansvarade för vidsträckta län. Av detta skäl hade en rad andra uppgifter lagts på bödeln, som att kastrera djur, döda katter, ta hand om latriner eller slakta hästar. Just hästslakt var sedan århundraden tabu och uppgiften reserverades för bödlar eller deras drängar rackarna. Den bonde som själv drog huden av en död häst försköts ur gemenskapen. Bödlarna var däremot redan behäftade med smuts och vanheder. Och så befästes den på nytt, då när de kom ut till gårdarna för att kastrera eller forska undan kadaver efter döda djur.

bodel-tysk-bild-fran-1520-talet

En symbol för det dunkla

Varför denna skam? Varför var bödlar lika smutsiga och skamfyllda som de sysslor de utförde? Varför fruktade människor att ”smittas” av hans vanheder? Aversionen mot bödlar tycks ha handlat om människors tillhörighet, och mer specifikt om fruktan för att förlora den. Tillhörigheten till gruppen, till hushållet, byn eller församlingen var i detta samhälle nödvändigt för den enskildes försörjning och trygghet. Bödlar var i denna värld sinnebilden för det som ingen önskade förknippas med eller rentav vara. Bödeln var en kuslig gestalt, förankrad i folkkulturen som en symbol för det dunkla och mörka. Människor hotade varandra med bödeln, de vaktade och varnade för hans närvaro. På det sättet fyllde bödeln fler funktioner i samhället än att endast avrätta de dödsdömda. I honom fanns en figur att peka ut inför barnen, och någon i vilken man kunde mäta och spegla sig själv.

Så kan även det svåra i det förflutna i någon mån göras begripligt – oavsett vad vi tycker om det idag.

Annika Sandén, docent i historia vid Stockholms universitet

Är du nyfiken och vill veta mer om bödelns liv? Nu på torsdag 17 maj kommer Annika Sundén till Lödöse museum och håller föredrag om just det ämnet. Mer information om hur, var och när hittar du på Lödöse museums webbplats. På museet pågår också just nu utställningen Dömd till döden – välkommen att besöka den!

Kommentera