En käring mitt i havet

Saltskar_web

Nedslag i sjömärket Saltskärs båks långa historia

Vad kan vi egentligen säga om ett sjömärke och dess betydelser? En båk är väl en båk, och inget annat? Jo, en hel del ska det visa sig. Den så kallade Saltskärs käring har en närmast mytisk historia, lika fast och förankrad som det omgivande landskapets röda granit.

I den yttre leden mellan de gamla utskärshamnarna Södra Buskär och Hamnholmen-Skutholmen möter vi det mytomspunna sjömärket Saltskärs båk. Trots att en angöringsfyr togs i bruk på Väderö­bod 1867 fortsatte problemen för sjöfarten som gick förbi Soten och Väderöarna. Det sakna­des ett tydligt angörings- och orienteringsmärke. Kungliga Lotsstyrelsen funderade och ritade.

År 1882 uppfördes ett nästan tolv meter högt svartmålat sjömär­ke av järn och trä på Saltskär. I folkmun kom det att kallas Saltskärs käring, eller helt enkelt käringe. Käring och kärring är samma ord, och har inget med kär att göra. Dessa båda stav­ningar går tillbaka på fornsvenskans kärling, och har betydelsen ”gammal kvinna”. I Bohuslän förekommer ofta begreppet käring som en be­teckning på ett röse av uppstaplade stenar.

Båken på Saltskär kom att ingå i det stora statliga utbyggnadsprojektet av fyrar och sjömärken under andra hälften av 1800-talet. I denna process var Nils Gustaf von Heidenstam (1822–1887) – far till författaren Verner – en drivande kraft.

Namn, berättelser och rituella landskap

Saltskärs båk är mer än en isolerad punkt i landskapet och en markering i ett sjökort. Båken pockar på vår uppmärksamhet och bildar en tydlig provokation i skärgårdsrummet. Beroende på väderlek, avstånd, mörker och ljus ändrar sjömärket skepnad. I klart väder skapar det svarta märket en tydlig kontrast mot kustlinjens röda granit. I dis och dimma får märket i stället ett nästan spökligt ut­seende när det träder fram och blir synligt.

Båken kan sägas fungera som en vidhäftningspunkt för minnen och berättelser. I äldre tider fanns ett rituellt landskap till sjöss, vilket namnen och berättelserna fortfarande vittnar om. Vid Saltskär möts yttre och inre farleder, skärgård och ändlöst öppet hav. Här sker tydliga möten mellan borta och hemma, manligt (fiskare, sjöman) och kvinnligt (sjömärket, ortnamnen), oroligt vatten och inre lugnare farleder med goda ankringsplatser.

Konsulterar man det officiella statliga sjökor­tet så återfinns en omfattande kon­centration av nedlåtande kvinnorelaterade namn i området. Horan (boh. hòra) är ett grund vid stora Hamburgö. Vidare är Lill-Skökan ett undervattensgrund sydväst om Hornö. Långefluskökan och Södra Långefluskökan återfinns sydväst om Hornö. Dold under havsytan finns även en vrakhistoria som är fylld med kvinnonamn.

En käring tar form

ritning

Det var en särpräglad konstruktion som placera­des på Saltskär, intill den äldre vitmålade stenkummeln. Båkens design visar inte bara prov på en känsla för konstnärlig frihet och talang utan även fantasi. von Heidenstam var den person som senare skulle komma att få all ära för konstruktionen. Men vid en närmare granskning av originalritningen var det fyringenjör Emil Karlson som ritade Saltskärs båk. von Heidenstam har däremot godkänt ritningen med sin namnteckning. I Kungliga Lots­styrelsens arkiv på Riksarkivet i Stockholm kan man läsa följande om Saltskärs båk:

Stommen är af jern förfärdigad i Frankrike och avsedd att användas på fyrfartyg. Foten är med 9 st bultar fästad vid berget och hela båken stagad med 4 midjestag. Är inklädd blott på en sida och tafla samt kula hvitmålat.

Den franska järnkonstruktionen, som utgjorde stommen i Saltskärs båk, pekar på ett nära släkt­skap med Eiffeltornet (1887– 1889) och Frihetsgudinnan (1886), eftersom alla tre var byggda i en liknande fackverkskonstruktion. Lokala röster lyfter gärna fram Saltskärs käring som fransyska, en föregångare till Eiffeltornet och Frihetsgudinnan. Tolkningen är faktiskt passande, inte bara konstruktionsmässigt, utan även vad det gäller namngivningen. Eiffeltornet kallas ”den gamla damen” av parisarna. Följer man sedan båkens vidare öden handlar det om målning och reparationer.

Konsten att rädda en käring

Hav och saltvindar bryter ner allt som människor försöka byggt upp i tron att det ska hålla för evig tid. Båken förföll och hade sedan längre spelat ut sin roll för yrkessjöfarten. Men för lokalbe­folkningen var sjömärket en viktig symbol och ett orienteringsmärke som ingick i ens linjer. Skulle det slitna sjömärket rivas eller ersättas?

Långtgående planer ska ha funnits att gjuta in båken i betong. Hotet om rivning eller ombyggnation ledde samtidigt till att en rik flora av berättelser aktiverades. Dessa kom att användas som argument för ett bevarande. För att rädda sjömärket undan skrotdöden bild­ades 1984 föreningen Saltskärs kärings vänner.

Till en början försökte man bättra på båken med mindre renoveringar, men det blev ohållbart i längden. Genom föreningens försorg kunde en kopia av båken lyftas på plats 2003. Under en period stod två identiska båkar bredvid varandra på Saltskär, vilket nog fick en och annan semesterfirande fritidsseglare att gnugga sig i ögonen.

En historia förankrad i röd granit

I en av många kända berättelser om Saltskärs båk ska förlagan ha utgjorts av en lokal kvinnlig vrakplundrerska, Justina på Hornö. Hennes liv och ryktet om en hårdhänt framfart i vrakvikar­na kom alltså att transfereras över till sjömärket. Justina ska ha gått runt med en yxa för att hugga av fingrar på ilandflutna sjömän, i syftet att komma åt deras ringar.

Saltskärs kärings liv tog inte slut vid ned­monteringen av originalet. Berättelserna och minnena fördes över till den nyuppsatta kopian. Med en stark berättartradition som ryggrad, och väl förankrad i ljusröd granit, står käringen fortfarande kvar ute på Saltskär. Hela världen i form av vinddrivna lastdragande segelskepp fördes under stormar och stark ström­sättning in mot Soten från Nordsjön.

Den lilla historien blir därmed en del av en större global maritim förståelse. Men ingen har någonsin gått säker över Soten. Här lurar fortfarande många faror, för i ”Sode Bonne, där bor ’Den vonne’ [onde]”

Henrik Alexandersson är doktorand och timlärare vid Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet.

Ps. Läs gärna Henriks längre berättelse om Saltskärs kärring på www.prismavg.se. >>

Kommentera