Västarvet
Foto: Albin Ingeskog/Emil Andersson
Vårt sätt att prata är en del av kulturarvet; en del av kulturarvet som är i ständig förändring. – En av de mest spännande trenderna just nu är göteborgskans spridning i regionen, säger Jenny Nilsson från Dialekt -, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg.
Jenny Nilsson är docent i nordiska språk och forskningsarkivarie med talspråk på Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg. Hon har arbetat med talspråk och dialekter på olika sätt, bland annat i projektet Dialektutjämning i Västsverige, och vi från Västarvet fick möjlighet att ställa ett antal frågor till henne.
På vilket sätt är dialekt och talat språk en del av kulturarvet?
– Talspråk säger mycket inte bara om platsen vi kommer ifrån, utan också om andra saker. Här syns sociala markörer, manligt och kvinnligt, släktskap och så vidare. I Sverige har vi många människor som pratar många olika språk och många olika dialekter och det är ett sätt att signalera vem man är och vart man kommer ifrån. Det är en del av den egna identiteten och den egna bakgrunden som man har med sig.
Varför är det betydelsefullt att bevara sättet vi uttrycker oss på nu till framtiden?
– Det måste inte bevaras men kan vara intressant att dokumentera. Och det är viktigt för enskilda individer att deras sätt att uttrycka sig på bevaras – det är en del av att vara erkänd i ett samhälle. Att man inte bara väljer ut vissa områden eller vissa individer om man på något sätt skulle tycka att de var mer värda att dokumentera, utan att man tänker att alla har samma och lika värde. Jag tycker inte heller att det är viktigt i sig att vi ska bevara gamla former. Bara för att man pratade på ett visst sätt för hundra år sedan så tycker jag inte att det är jätteviktigt att alla ska prata så alltid, utan språket måste få förändras på det sättet det gör.
– Men sedan är det också såklart viktigt ur ett språkpolitiskt perspektiv att inte myndigheter och samhällsfunktioner begränsar folks språkanvändning och bestämmer att ”det här språket eller den här dialekten har lägre status, det ger vi inte stöd till”. Förr i tiden kunde det till exempel vara väldigt stigmatiserande att tala traditionell dialekt i skolan och man fick lära sig någon form av rikssvenska istället. Och det är såklart, tycker jag, helt självklart att så ska man inte göra. Vi måste låta folk bevara sitt eget sätt att prata på så länge de själva vill det.
Vilket är det roligaste västsvenska ordet du vet?
– Mitt favoritord är nog smala. Det uttalas med ett öppet a-ljud som i ”katt” och är göteborgska för att prata mycket och länge. Man sitter och smalar med kompisar eller på ett kafé till exempel. Det är ett bra ord!
Finns det några spännande dialekttrender som pågår just nu i Västra Götaland?
– Ja, absolut. Det finns alltid spännande trender, men om jag ska lyfta fram en av de mest spännande är det göteborgskans spridning i regionen. Göteborgskan är en relativt ung dialekt, drygt 100 år, men den har ju faslig fart när den tar över områdena runt omkring. Om man tittar på en radie om ungefär tre – fyra mil från så hör man nästan ingen skillnad på en göteborgare inne i Göteborg och en person från Stenungsund, Mölnlycke, Kungälv eller Kungsbacka idag. Där talar man göteborgska nu.
Och det gjorde folk inte tidigare?
– Nej, absolut inte. På 50-talet pratade man västgötska, bohuslänska och halländska på de orterna så det har ju förändrats fort. Bland de som är över 50 – 60 år finns fortfarande personer som pratar en del av den gamla dialekten men samtidigt blandar de in en hel del göteborgska drag och de talar ganska utjämnat. Det är så otroligt många som har flyttat ut från Göteborg till orterna runt omkring så det är en så hög procent Göteborgsfödda där. Jämför man till exempel med Borås så är det ungefär lika många göteborgare som flyttat dit som till Stenungsund, men Borås är en så stor stad att där tar inte göteborgskan över, utan där pratar man fortfarande västgötska. Och sedan när vi kommer längre in i Västergötland, till exempel till Skara, är det ingen som går runt och pratar göteborgska. Ingen infödd i alla fall. Det är för långt, göteborgare har inte flyttat dit och börjat pendla i någon större utsträckning. Men vi får väl se vad som händer nu med nya Västlänken.
Så om 50 år kanske jag också pratar göteborgska fast jag är från Skaraborg?
– Ja, eller kanske dina barn. Jag tror inte att du vaknar upp en morgon och pratar göteborgska, men i nästa generation är det möjligt. Under en livstid brukar man inte skifta dialekt så mycket, utan det är snarare barnen som snappar upp den nya dialekten. Du och din generation kanske börjar ta vissa urbana drag och sätt att uttala vokaler. Kanske börjar du säga ”funster” istället för ”fönster” till exempel. I Trollhättan är det nog en helt annan språksituation än i Skara för där är det fler som pendlar. Jag tror nästan att vi kan mäta göteborgskans spridning i antal minuter i pendling från Göteborg.
I stora drag; hur har användningen av språket förändrats de senaste århundradena?
– En förändring är att det kommer in en massa andra språk, så många är tvåspråkiga. Om vi talar om traditionella dialekter i Sverige har vi en situation där vi talar mer och mer likt varandra och det är helt enkelt för att vi är mer i kontakt med varandra. Som dialekter talades för hundra år sedan skulle vi nog inte förstå varandra alla gånger.
Tror du att sättet vi pratar på kommer att förändras genom att det flyttar hit människor med andra modersmål?
– Jag tror inte att det kommer att påverka i så hög grad. Svenskan är fortfarande majoritetsspråk och majoriteten talar inte med brytning. Barn som umgås mycket med barn som har ett annat modersmål kan anpassa sig till det sättet att prata men kan oftast byta och prata på ett annat sätt i andra sammanhang. De allra flesta människor är språkliga kameleonter!
Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg är en del av Institutet för språk och folkminnen. Är du nyfiken och vill veta mer om dialekter hittar du mer information på www.sprakochfolkminnen.se/dialekter.
Lägg till kommentar