Nyckeln till framtiden

Elisabet Adamsson med den sedemera stulna nyckeln till Edåsa kyrka i Skövde kommun, 1932. Fotograf: Mårten Sjöbeck , RAÄ (PD) http://www.kringla.nu/kringla/objekt?referens=raa/kmb/16001000017221
Elisabet Adamsson med den sedemera stulna nyckeln till Edåsa kyrka i Skövde kommun, 1932. Fotograf: Mårten Sjöbeck, Riksantikvarieämbetet, (PD)

Det är svårt att veta vad människor tänker om de inte uttrycker det explicit. Man måste alltid fråga, och det är ju svårt om de är länge sedan döda. Ändå bygger vi ofta verk­sam­heten i arkiv och museer på det outtalade antagandet att vi vet vad som är bäst för dem. Vår omsorg om de bortgångna känner inga gränser. Av någon anledning har vi fått för oss att det mest etiska är att hålla dem instängda i arkiven – tysta och osedda – och vi håller hårt i nyckeln. Men varför skulle det vara mindre etiskt att låta dem komma fram, bli sedda och hörda, bidra till kunskap och utveckling för sina efter­kommande?

Visst finns det särfall av känsliga områden och personer, uppgifter och situationer som kräver särskild hänsyn. Men jag tror att dessa bör behandlas som just särfall. För det mesta borde vi kunna ta mer hänsyn till användarna av idag och deras behov av inspiration av och information om historien. Sådant vi bara kan få genom att titta och lyssna på människor som gått före oss på jorden. Mitt förslag är därför att vi fritt offentlig­­gör allt och ger så många människor som möjligt tillgång till egna nycklar till det förflutna.

Midway Locksmith, Los Angeles 2008. Fotograf: Thomas Hawk (CC:BY:NC)
Midway Locksmith, Los Angeles 2008. Fotograf: Thomas Hawk (CC:BY:NC)

Offentliggör och webbpublicera alla material:

  • som de ser ut, i befintlig kvalitet. Rätt är bäst, men rättelser är bättre än fel. Genom att öppna sina resurser gör man det lättare att snabbt hitta och rätta eventuella misstag och felaktigheter.
  • som sekretessgranskats. Totalt fritt är bäst, men lagligt är bättre än olagligt. Genom att proaktivt publicera material som ändå sekretessgranskats gör man det tillgängligt för forskning och minskar samtidigt sin framtida arbetsbelastning eftersom man slipper granska samma material upprepade gånger.
  • utom vissa känsliga partier. Totalt fritt är bäst, men respekt är bättre än vårdslös­het. Genom att dölja till exempel vissa avsnitt eller dokument i längre texter eller större arkiv kan man tillgängliggöra övriga angelägna material för forskning och ändå skydda uppgiftslämnarna och de förtroende de givit en.
  • utom vissa personnamn och adresser. Totalt fritt är bäst, men integritet är bättre än uthängning. Genom att bara maska/skugga de mest känsliga person­upp­gift­erna i en text kan man tillgängliggöra övrigt innehåll för forskning och ändå värna den enskildes skyddsbehov.
  • för så många som möjligt. Fritt för alla är bäst, men ju fler desto bättre. Genom att tillgängliggöra material för vissa avgränsade användargrupper ökar man chansen att de kommer till nytta och glädje även för många andra.
  • för så fri användning som möjligt. Helt utan restriktioner är bäst, men begränsad frihet är ändå bättre än ingen alls.
  • så fort det är lagligt. Genast är bäst, men etappvis är bättre än aldrig och varje år träder nya upphovsmän in i public domain. Schemalägg deras öppningskalas på PDday den 1 januari!
  • så långt det är lagligt. Globalt är bäst, men på vissa platser är bättre än ingenstans och varje tillgängliggörande kan bidra till att åtminstone NÅGON får se material som redan väntat alltför länge bakom låsta dörrar.

Johanna Berg,
Digisam, Swe-Clarin och Statens museer för världskultur

Ps. På Digisams webbplats finns gott om råd och riktlinjer för digitalisering och publicering av kulturarvsdata. Klicka här för att komma till Digisams webbplats. Ds.

Kommentera