Östersjöns pirater och husfrun på Askanäs

Spinello-Battle_of_Punta_San_Salvatore-detail3

Någon gång runt år 1150 seglar Jon Jarl hem mot Ekerön i Mälaren. Han har tillbringat de senaste nio åren på korståg på andra sidan Östersjön, men nu återvänder han till sin gård Askanäs. Redan samma kväll anfaller sjörövare gården.

Sjörövarna kommer just från de områden där Jon korstågat, så man frågar sig om han blivit förföljd. Jarlen faller hur som helst i striden, men hans hustru flyr till gården Hundhammar på fastlandet. Därifrån samlar hon ett folkuppbåd, och när piraterna är på väg tillbaka ut på Östersjön ligger uppbådet i bakhåll vid Esta skär. Man angriper sjörövarna, som alla dödas. Deras skepps dras upp på land och bränns.

Erikskrönikan och förlorade källor

Berättelsen står att läsa i Erikskrönikan. Detta får de flesta historiker att dra öronen åt sig, för krönikan skrevs omkring 1330, kanske 180 år efter händelsen – krönikan ger oss nu inget årtal, men att en i övrigt okänd jarl far på korståg för tankarna till mitten av 1100-talet. Då var jarlarna fler och för oss mer okända än 1200-talets riksjarlar, och det finns (osäkra) uppgifter om att Erik den Helige ska ha organiserat ett krigståg till andra sidan Östersjön. Men kan man lita på en källa som kommit till så långt i efterhand?

Kanske. Det är påfallande hur väl berättelsen stämmer med områdets geografi, och ön Estbröte, som identifierats med krönikans Esta skär, har även varit känd som Ryssholmen och Ryssklippan på grund av sägner om ett sjöslag mot sjöfarare från andra sidan havet. Det finns dessutom teorier om att Erikskrönikans okände författare kan ha haft tillgång till källor som nu gått förlorade, till exempel klosterårsböcker (så kallade annaler), vilket skulle kunna förklara hur informationen bevarats till 1300-talet.

En sak säker: det är inte alls märkligt att berättelsen framhåller Jons hustru som den som leder ett motangrepp. I medeltidens Europa fanns ingen statsmakt i modern mening att falla tillbaka på. Det var mäktiga familjer som den på Askanäs som skötte ruljangsen, och om det manliga överhuvudet plötsligt försvann behövde någon ta över ledningen. Helst ville man ha en vuxen son, men fanns ingen sådan blev det ofta hustrun som fick gå in.

Utsikt från Ekerön.
Utsikt från Ekerön.

Ett avlägset eko från en kraftfull person

Den som var makthavare under den oroliga medeltiden fick lätt spela en militär roll. Det finns gott om exempel på kvinnor som fanns sig i en sådan situation. Ethelfled av engelska Mercia slogs mot invaderande vikingar under 900-talet, Margareta av Provence fick ta över ansvaret för sin kunglige makes korståg i mitten av 1200-talet och Filippa av Hainault slog tillbaka en skotsk armé i norra England på 1300-talet.

Och ännu efter medeltidens slut finner vi Emerentia Pålsdotter, som i början av 1600-talet tog över försvaret av Gullbergs fäste utanför dagens Göteborg då hennes make kommendanten sårades i strid med stormande danskar.

Det finns många andra exempel, och det är alltså inte konstigt om husfrun på Askanäs ledde motangreppet mot de sjörövare som dödat hennes make. Någon säker slutsats kommer vi dock inte fram till. Alltför lite dokumentation har bevarats från Skandinaviens tidiga medeltid, och utan dokumentation finns ingen historieskrivning – om berättelsen stämmer var husfrun på Askanäs både en modig och kraftfull person, men idag återstår bara ett blekt eko. Vi har till och med förlorat hennes namn.

Stefan Högberg, arkivarie

De senaste tio åren har Stefan Högberg studerat medeltidens gränsöverskridande kvinnor. Resultatet har blivit bloggen Kvinnliga krigare, föreläsningar runt om i Sverige och medverkan i bland annat radioprogrammen P3 Historia och Vetenskapsradion Historia. Han är aktuell med boken Kvinnliga krigare: medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater. Läs gärna mer om boken som släpps 1 december här >>

Länkar till fler berättelser om kvinnorna och källorna som nämns i blogginlägget:

Drottning Ethelfleds krig mot vikingarna >>

Drottning Filippa: på plats under slaget vid Neville’s Cross? >>

Utflykt till 1600-talet: fru Emerentia räddar Gullbergs fäste >>

Litteraturbanken: Erikskrönikan, händelserna på Ekerön står på rad 490-507 >>

 

Kommentera