Sonja – tvångssteriliserad som 16-åring

Bild på Sonja och brevet om tvångssterilisering
Sonja är tvåa från höger i bakersta raden.

Del 4 om kulturarv och mänskliga rättigheter

Hon var knappt mer än ett barn när ingreppet gjordes 1950. 16-åriga Sonja fick framtiden förstörd och fick leva större delen av sitt liv på Johannesbergs Anstalt i Mariestad – främst eftersom hon var av ”tattarsläkt”. Här berättar hennes släkting Bennie Åkerfeldt historien om Sonja och hennes familj.

Hjalmar tillhör resandefolket i Sverige. Han gifter sig 1918 med resandekvinnan Anna och paret får, fram till 1936, tolv barn. En katastrof drabbar familjen 1937 då Anna hastigt avlider och Hjalmar blir ensam med alla sina barn. Några av dem blir omhändertagna och fosterhemsplacerade.

”Tattarproblemet”

Under 1920-talet kan man från de centrala myndigheterna i Sverige se ett tilltagande intresse att registrera de resande. Under 1930-talet börjar man tala om tvångssterilisering som ett verksamt instrument. Folkhemmet börjar växa fram i Sverige, men för att det skall blomstra måste barnkullarna växa. De som man menade ”belastade” systemet var ”tattarna” där oftast barnrikedomen var stor. Efter andra världskriget kom man att betrakta ”tattarproblemet”, inte längre som ett rasproblem utan som en social problematik som därför kunde ”botas” genom att tillväxten hämmades. 63 000 människor i vårt land steriliserades därför mellan 1934 och 1975 – fler än i något annat västland. Hjalmars näst yngsta barn, dottern Sonja, drabbas av detta.

Sonja fick inget val

I fattigvårdsnämndens handlingar framkommer att Johannesbergs Anstalt i Mariestad söker Hjalmar under januari månad 1950 för att få hans godkännande för sterilisering av dottern Sonja, som då är 16 år gammal och som just placerats på anstalten. Fattigvårdsstyrelsens ordförande Åke Hansson hänvisar till att man bör sterilisera Sonja trots att fadern inte godkänner ingreppet, främst därför att han helt enkelt var av ”tattarsläkt”. (se bild ovan)

Medicinerades i många år

Tvångssteriliseringen som genomfördes medförde att Sonjas hälsa försämrades hastigt och hon medicinerades i många år efter tidens syn på ”idioter”. Sonja fick mediciner som gjorde henne överviktig och avtrubbad. Men de senare åren av tiden på Johannesberg drog man ner på hennes medicinering och hon kunde långsamt återgå till ett eget liv där hon kunde klara sig själv och ha ett eget boende. Men då var hennes liv ju redan förstört.

Bild på Sonja år 2000
Sonja, strax innan hon dog år 2000.

En av många

Hjalmar var min farmors bror och Sonja alltså min fars kusin. Erfarenheten är bara en av så många som drabbade mitt folk och mörkertalet kring hur många steriliseringar som var tvångssteriliseringar av “tattare” är stort eftersom man genomdrev steriliseringarna ofta under någon form av tvång.

När det gällde myndiga personer så hotades de ofta av institutionalisering om de inte skrev på att de godkände steriliseringsingreppet, eller att man hotade dem med att ta deras barn ifrån dem. Det är också värt att notera att utfallet av steriliseringsarbetet drabbade vår folkgrupp signifikativt i mycket högre grad än övriga romer. Detta hade säkert sin grund i de noggranna inventeringar av var vi fanns och bodde.

Sågs som sanering

1941 kom en omskrivning av den svenska steriliseringslagen (1934) och det blev nu lättare att få igenom beslut om tvångssterilisering av medicinska eller sociala skäl. Justitieministern vid denna tid, Karl Gustaf Westman menade att man med denna nya lag:

… tog ett steg framåt i riktning av att sanera den svenska folkstammen, att befria den ifrån fortplantning av arvsanlag som leda till att i framtida generationer det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk.

När steriliseringsvågen som drog fram över Sverige mellan 1934 och 1975 slutligen ebbade ut hade vi resanderomer en steriliserad i vart fjärde hushåll.

Bennie Åkerfeldt

Bennie Åkerfeldt är resanderomsk författare, skribent och föreläsare från Kinna. Han har 19 böcker utgivna på Förlagstryckeriet Vitterleken och Författarcentrum Väst. I januari 2008 gav han ut boken ”Buron kallar oss tattare” som är en resa in i Bennies blod och hans folks historia i Sverige. Bennie Åkerfeldt är den första verksamma författaren i den del av den av staten Sverige erkända romska minoritets-befolkningen som utgörs av resandefolket, som skrivit en bok om sin släkts historia i landet.

Föreställningen ”Resandeblod”, som är ett samarbete mellan Bennie Åkerfeldt och musikern Pelle Jageby, har gett duon utmärkelsen ”Årets folkbildare – 2010” ett pris som delas ut av Västra Götalands Bildningsförbund. Föreställningen har spelats mer än 600 gånger i Sverige och Norge.

Texten ovan är del fyra i en serie blogginlägg om kulturarv och mänskliga rättigheter:

Första delen – Tystnad läker inte sår – hittar du via den här länken

Andra delen – Den historiska kampen – hittar du här

Tredje delen – Ingrid och Eric vågade göra skillnad – finns här

Kommentera