Tystnad läker inte sår

Patienter på Salberga sjukhus tillverkade låsförsedda skor som levererades till anstalter runt i Sverige. Foto: Västmanlands läns museum
Patienter på Salberga sjukhus tillverkade låsförsedda skor som levererades till anstalter runt i Sverige. När skorna sedan användes var det bara skötarna som hade nyckeln – inte bärarna själva. Foto: Västmanlands läns museum

Att arbeta med traumatiska kulturarv

Vi kan identifiera ett rikt och komplicerat kulturarv kopplat till olika anstalter och vårdinstitutioner. Ungefär 5 000 personer lobotomerades i Sverige under 1940­- och 50­-talen. Omkring 30 000 människor, företrädesvis kvinnor, tvångssteriliserades mellan 1935 och 1975. Antalet människor som var intagna på anstalter under 1900­-talet kan räknas i flera hundratusental.

Än fler hundratusental är indirekt berörda av detta kulturarv och dessa kulturmiljöer om vi räknar in anhöriga och alla de som haft sin arbetsplats på dessa inrättningar. Betraktade som kulturmiljöer är Vipeholm, Sidsjön och Umedalens sjukhus år 2017 i många avseenden förpassade till samma anonymitet som de intagna en gång var. Den som idag besöker någon av dessa platser ser få eller inga spår av den verksamhet som en gång varit. Snarast verkar det förflutna ses som en belastning, närmast som ett hot mot platsernas attraktivitet och möjligheten att hyra ut lokalerna. I termer av samhällshistoria är dock tystnad och glömska av det svåra, komplicerade eller obehagliga sällan vägen till en konstruktiv bearbetning. Skyltar behövs, vandringar och visningar.

Vi ser i denna typ platser stora möjligheter att inte bara minnas och bearbeta det förflutna utan också hämta stoff för att behandla vår tids rättighetsfrågor. Ett konkret exempel är hur Sundvalls museum, som en del i projektet Heterogena kulturarv, använts sig av sjukhusmiljön på Sidsjön och arrangerat minnesvandringar där såväl före detta anställda som tidigare intagna deras anhöriga och allmänhet deltog.

En del av kulturarvet

Berättelser om rättigheter och övergrepp, om människor som kämpat, om det motstånd de mött är en del av Sveriges kulturarv. Så kan denna texts ärende formuleras. Med det vill vi också säga att museer, arkiv, hembygdsföreningar och andra kulturarvsaktörer har ett uppdrag som innebär både möjligheter och ansvar.

Möjligheten ligger i att spela en aktiv samhällsroll där kulturarv aktivt används för att bearbeta historiska konflikter och därmed också blir ett redskap för ett socialt hållbart samhälle. Här öppnar sig också möjligheter för nya sektorsövergripande samarbeten mellan kulturarv, civilsamhälle, sociala rörelser och organisationer från olika samhällsområden.

Värna rättigheter idag

Ansvaret handlar inte bara om att skapa förståelse för kampens och motståndets betydelse för samhällsförändring. Det handlar också om att här och nu i vår egen samtid ta ansvar och värna ett demokratiskt samhälle med lika rätt för alla; rätten att leva, bo, arbeta och älska på lika villkor oavsett funktionsförmågor, sexuell läggning, tro, kön, klass och ursprung.

Och samtidigt – verksamhetsutveckling kräver resurser och prioriteringar. Idag finns ingen given musei-­ eller arkivstruktur för insamling och dokumentation av sociala rörelser. Det finns material i museers och arkivens samlingar – men det saknas i allt väsentligt systematik. Och vad gäller vår egen tids sociala rörelser så finns ingen kulturarvsinstitution med ett utpekat uppdrag, vad gäller insamling, dokumentation och kunskapsproduktion. Området är omfattande; det handlar om hbtq­-kamp, sexualpolitisk kamp, arbetsmiljökamp, ersättningskamper, om funktionshinderrörelsens fram­- och motgångar, om dövas kamp för teckenspråk, om de nationella minoriteternas kamp för sina rättigheter och så vidare.

Berätta, minns och bearbeta!

Glömska är inte en konstruktiv hållning till ett problematiskt förflutet. Tystnad läker inte sår. Tystnad innebär inte att en historia är avslutad. Tystnad är på samhällsnivå destruktiv medan minnen kan bidra till reflektion och bearbetning. I Sverige tvångssteriliserades omkring 30 000 människor 1935 ­ 1975. Om detta finns kunskap och forskning. Någon offentlig minnesplats som gestaltar denna kunskap finns dock inte. På de platser där steriliseringarna ägde rum berättas inte historien, kunskapen vare sig berättas eller gestaltas.

Här finns flera exempel att låta sig inspireras av. För några år sedan öppnade ett minnesmonument i centrala Berlin över de människor med funktionsnedsättningar som utsattes för experiment, tvångssteriliserades och mördades under andra världskriget. På platsen finns ambitionen att både berätta en historia om de drabbade och den ideologi som legitimerade övergreppen och att hedra offren. På det stora Salpetrier­sjukhuset i Paris, som fortfarande är i bruk, kan besökaren ta del av en stor, permanent utomhusutställningen som berättar om de intagnas villkor genom seklerna. Liknande ansatser ser vi på flera håll i Europa och i övriga världen. Det vill säga, en vilja att aktivt arbeta med komplicerade och svåra kulturmiljöer och samtidigt hedra de människor som förvisades till ett liv på institution, som utsattes för experiment, förföljdes på grund av sin sexualitet eller steriliserades mot sin vilja. Det ligger i tiden. 

Anna Furumark och Mikael Eivergård

Anna Furumark är kommunikationsstrateg och leder arbetet i det nationella projektet Heterogena kulturarv. I detta projekt ingår två utställningar, den regionala 100 % kamp- rättighetskämpar och den större vandringsutställningen 100 % kamp – Sveriges historia och tre böcker: När det stör, 50 rättighetskamper i Sverige 1890-2017 och 100 % kamp – Mänskliga rättigheter och kulturarv. Ett arbete som även innefattar programverksamhet, skolsamarbete samt utbildningar. Heterogena kulturarv är ett samarbete mellan Västmanlands läns museum, Sundsvalls museum, Historiska museet och Regionmuseet Kristianstad. Anna Furumark var tidigare projektledare för Att störa homogenitet och Norm, Nation och kultur vid Örebro läns museum och Kulturarvet och toleransen vid Sveriges hembygdsförbund. Heterogena kulturarv finansieras av Statens kulturråd, Postkodlotteriets kulturstiftelse, Riksantikvarieämbetet och Region Skåne.

Mikael Eivergård är fil.dr. i etnologi och forsknings­ansvarig för projektet Heterogena kulturarv. Tidigare chef på Örebro läns museum, forskningschef på länsmuseet Jamtli i Östersund samt verksam på Folkhälsomyndigheten, där han arbetade med frågor som rör minoriteters livsvillkor. Är sedan hösten 2016 chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Har bland annat skrivit böckerna Kulturarv och historiebruk, Friluftsmuseer, Kulturarv och lärande, På anstalt, Frihetens milda disciplin, Längs vägen: mackar, motell och annat modernt, Frösö sjukhus: 75 år ur sinnessjukvårdens historia, Att störa homogenitet och När det stör. 

 

Kommentera