Dödlig design från 1920-talet

a_131
Är du intresserad av hösttrender 2018? Då blir du nog besviken. Vi som sysslar med kulturarv tycker att det är mer intressant att veta vad som trendade runt 1920 på landets kyrkogårdar. 
 

Under denna begränsade tid tillverkades nämligen en väldigt distinkt typ av gravanordning, som du kan ha turen att få syn på under höstpromenaden på kyrkogården (eller när du sveper runt i din nyinköpta whiskybruna (källa: Vogue) kappa och letar efter snygga Instagram spots).

 

c_511

Det handlar om påkostade grusgravar med breda stenramar i granit med markerade hörn och/eller entrépartier, samt en tillhörande bastant men elegant gravsten, ofta lägre och bredare än vad som tidigare varit vanligt. Precis som med kläder har även gravstenar fungerat som statusmarkörer genom tiderna. Just röd granit verkar ha varit the ‘it’ colour 1925. Gravstenen och stenramen är väl anpassade till varandra och utgör en enhet, lite som kyrkogårdens svar på byxdressen.

 

Vissa av gravstenarna, som halkat efter lite i stilsvängarna, har dekor i utpräglad jugendstil med snirklig växtornamentik, medan andra har en betydligt mer vågad stram dekor som snarare hämtat inspiration från klassicismen. Blanda in lite barockinfluenser och nationalromantiska volymer så har du ett vinnande koncept! 

Gruset innanför stenramen kan även krattas i särskilda mönster, för att förhöja looken ännu mer.

 

c_512

En designbomb från 1919
Denna stilepok ligger precis i brytningspunkten mellan den äldre traditionen med höga, smala vårdar och funktionalismens låga, breda vårdar som dominerar landets kyrkogårdar idag. Katalysatorn till denna stilförändring tros vara boken ”Kyrkogårdskonst: avbildningar från äldre svenska kyrkogårdar” som damp ner som en bomb 1919. 

Författarna, Harald Wadsjö och Sune Ambrosiani, förfasade sig över hur gravkonsten utvecklats under de senaste decennierna och tyckte att de höga, mörka ”bautastenar” med polerad framsida som var vanliga under denna tid var ungefär lika snygga som sockor i sandaler (Obs. min egen jämförelse). Istället förespråkade författarna en utveckling av nya gravkonsttraditioner genom att hämta inspiration från äldre tiders gravkonst, som de menade var mer hantverksmässigt utförd och med mer hjärta än de stela, allt för stora, massproducerade exemplaren som fanns kring denna tid.

Wadsjö och Ambrosiani var visserligen inte några kolumnister på Vogue, men deras tankar verkar ha fått ett kraftigt genomslag vad det gäller stilen på våra begravningsplatser. Om de däremot hade vetat att 1920-talets gravkonst skulle fungera som en språngbräda till 1930-talets standardiserade, låga, breda vårdar som blev norm under merparten av 1900-talet hade de nog vänt sig i graven (pun intended).

c_534
 
Om du efter detta helt plötsligt älskar 1920-talets gravanordningar och inte vet vad du ska göra av ditt nyfunna intresse kan jag ge dig ett tips: planera in ett besök till Essunga kyrkogård, där det strax söder om kyrkan finns ett ovanligt stort bestånd av välbevarade grusgravar från denna tid. 
 
Linda Grey, bebyggelseantikvarie på Västarvet Kulturmiljö

Kommentera