En vante, tappad och glömd – om nålbindning nu och då

Nålbunden vante från Lödöse museum.

Tappad…

”Ursäkta, du tappade din vante!”

”Åh, tusen tack! Jag har lagt ner många timmars arbete på den!”

Det var min gröna vante, som jag nålbundit av ett av de första garnerna jag spunnit och färgat själv. Lika tacksam som jag var över att kvinnan i affären såg min tappade vante, lika tacksam är jag att ingen såg den nålbundna vante som tappades i Lödöse, för ungefär 900 år sedan…

Inte för att jag missunnar den person som lagt ner många arbetstimmar även på den vanten, att få stoppa ner sin hand och värma sig. Men just den dagen då vanten tappades och blev kvar i marken gjorde så att jag och resten av världen fick chansen att blicka in i historien i denna gamla stad och komma dess invånare lite närmare.

Vanten är gjord i ullgarn som är blandat med nöthår, vilket inte var ovanligt innan syntetmaterialens tillkomst. Nöthåren gjorde den både varmare och mer slitstark. Den är i så gott skick att man kan tro att den blev tappad igår, och tankarna far snabbt iväg i frågor kring vem som en gång kan ha gjort den och vem som burit den. Har den ens hunnit bli buren förresten? Den ser ju nästan oanvänd ut, trots nästan ett millennium under jord.

… glömd

Den tappade vanten som ingen såg, vilade tryggt i jorden i 900 år. Den hittades sedan på över två meters djup under en utgrävning av Långgatan mitt i Lödöse 1972, men är återigen nästan glömd av omvärlden. Denna vante som är så unikt välbevarad förtjänar att vara i rampljuset, men ligger i mörkt förvar i vårt magasin på Lödöse museum. Inte för att vi inte vill visa den, men museet har inte de fysiska förutsättningarna att visa upp den i en utställning, som det ser ut idag.

Det är väl mycket därför även de mest inbitna medeltidsfantasterna som har koll på det mesta som rör nålbindning, inte har hört talas om denna vante. Det har ju dock inte varit svårt att fånga deras uppmärksamhet, och än mer intresserade blir de när man nämner att vi fortfarande inte vet vilka stygn den är gjord med. Nålbindning kan göras på oändligt många olika sätt, och stygnen som används kan vara väldigt regionala, eller till och med personliga. Eftersom man inte kan vända på vanten och se hur den ser ut på insidan, så är det svårt att avgöra precis hur den är gjord. Jag vet flera skickliga nålbindare som håller på att testa sig fram, förhoppningsvis får vi svar på denna gåta så småningom.

… men i rampljuset i framtiden?

Denna vante är bara ett av många, många textila föremål vi har i magasinet på Lödöse museum. Vi anser och inser att vi har en skattkammare i huset, och vi hoppas i framtiden kunna visa upp flera av dessa unika fynd ute i museet. Det kräver en ombyggnad med höga krav på rätt förutsättningar för organiskt material, som ju är känsligt för både luftfuktighet och ljus. Men det är en annan historia vi får återkomma med i framtiden.

Förresten! Vi har startat upp ett nålbindningskafé på Lödöse museum, där vi träffas några söndagar per termin. En del av oss jobbar med garn som gjort själva; vi har sorterat ull, tvättat, kardat eller kammat, och sedan spunnit på slända eller spinnrock. Vi sitter i Lödöse och nålbinder tillsammans, om än i ett varmare hus än på medeltiden, och med bättre belysning. Men ändå, vi sitter i Lödöse och nålbinder tillsammans och cirkeln känns på nåt sätt sluten där. Kom gärna och gör oss sällskap framöver om du vill!

Fakta om nålbindning

  • Nålbindning är en uråldrig teknik där man syr ihop öglor i varandra runt sin tumme, med garn och en trubbig nål. Tekniken har förekommit i hela världen, och har även kallats sömma, binda, nåla och påta.
  • Nålbindning skapar täta och slitstarka plagg, och valkar man det dessutom efteråt så blir det ännu mer tätt. Går det hål i plagget så repas det inte upp så som stickade plagg gör, utan det är lätt att lappa och laga. För att göra plaggen ännu mer slitstarka kan man blanda in nöt- svin- eller till och med människohår i garnet. Dock blir traditionellt nålbundna plagg inte lika formbara och elastiska som till exempel stickade plagg, vilket gör att tekniken lämpar sig bäst till plagg som sockar, vantar och mössor.
  • Tekniken kan spåras ända tillbaks till stenåldern. Ett av de äldsta fynden man har hittat är ett nålbundet fragment i Nahal Hemar, Israel. Det är daterat till 6500 år f.Kr. Många av de historiska fynden har tidigare tolkats som stickade, då det kan vara extremt svårt att se skillnad på de båda teknikerna. Flera fynd har dock omtolkats, och anses nu vara nålbundna snarare än stickade. Ett sådant känt fynd är det man tidigare trodde var det äldsta stickade fyndet, hittat i Dura-Europos i nuvarande Syrien, daterat till 200-talet e.Kr.
  • Nålbindning var väl utbrett i hela Skandinavien under såväl vikingatid som medeltid, och det finns flera fynd från denna tid. Stickning och virkning sägs ha kommit hit under 1500-1600-talet och tog så småningom tog över och trängde i princip undan nålbindningen. Idag verkar nålbindningen dock ha fått ett uppsving, dels tack vare historiskt intresserade som gett nytt liv åt tekniken, men även allmänt hantverksintresserade som upptäckt fördelarna med nålbundna plagg – och kanske framför allt glädjen i att skapa dem!

Liselotte Öhrling,
Program & pedagogik, Lödöse museum

Mer information om Lödöse museum och inför nålbindningskaféerna hittar du på www.lodosemuseum.se eller på vår Facebooksida

2 kommentar

  1. Mauritz säger:Svara

    MYS!

  2. Maria säger:Svara

    Verkligen spännande med den nålbundna vanten. Många frågor väcks som med så många andra historiska föremål. Vem har gjort den? Vad tänkte, kände hen? Vad hände runtomkring? Varför tappades vanten? Finns det en maka?

Kommentera