Punta kale, punta kale – om slåtter och vårt biologiska kulturarv

Skogsnycklar

Det historiska odlingslandskapet var mosaikartat med små ängar, åkerlyckor, betesmarker och öppna skogar. Allt var sammanhängande i ett avancerat kretslopp, indelat med gärdesgårdar av trä och sten. Detta bruk av landskapet skapade en rik flora, och med den följde ett lika rikt djurliv. Detta är vårt biologiska kulturarv.

En liten del av de gamla slåtterängarna är idag naturreservat och skötseln av dessa marker lutar mer åt natur- än kulturvård, detta kommer att behandlas senare i en annan text. Denna text berättar lite om hur och varför slåtter har en viktig plats i vårt kulturarv.

Äng är åkers moder

Slåtter är en form av fodertäkt. Alltså man samlar in foder som djuren ska äta under vintern. Andra typer av fodertäkter är till exempel hamling, insamlande av löv på träd. Slåttern utför traditionellt på en äng med en lie. Det finns olika typer av ängar men det gemensamma är att de har som huvudsyfte att producera vinterfoder åt djuren i form av hö. Ängen ska slås när gräset och örterna vuxit lagom mycket. Inte för tidigt, då förlorar man i kvantitet och väntar man för länge så blir kvalitén sämre och näringsämnena blir mindre.

Djuren äter höet när de står stallade på vintern och ger i sin tur efter sig gödsel som används för att göra åkrarna bördigare. På så sätt har man tagit näring från växter som inte är ätliga för människan för att göda spannmålen på åkern. Äng är åkers moder som det gamla ordspråket lyder. Produkten från ängen blir i slutändan både grödor från åkrarna och animaliska produkter från boskapen.

Efter att ängen slagits var det vanligt att boskapen släpptes ut på efterbete för att ta vara på de sista stråna. Detta används även i dagens naturvård då boskapens trampande skapar blottor i förnan och klövarna gör att frön trycks ner i marken, något som viss flora är beroende av.

Äng av hård och staggvall med björkskog”, en inhägnad äng ute i betesmarken på en karta från 1702 över Ramstorp i Tidaholm.
”Äng av hård och staggvall med björkskog”, en inhägnad äng ute i betesmarken på en karta från 1702 över Ramstorp i Tidaholm.

Alla historiska slåttermarker kanske inte ser ut som vi känner igen den blommande midsommarängen idag. Impediment som åkerholmar, dikeskanter och renar längs gärdesgårdar slogs för att få så mycket foder som möjligt till djuren. Under 1600-talet började lantmätarna kartera gårdar runt om i landet för att kronan skulle få en bättre uppskattning på produktionen och möjligheterna att beskatta bönderna i krigstider. Att studera dessa kartor är som att ta en tidsmaskin tillbaka och se den komplicerade strukturen av åkrar, ängar och gärdesgårdar som hängde samman i ett slutet kretslopp.

Redskap och metoder

Lien är en utveckling och effektivisering av skäran som tidigare användes i Sverige för att skörda hö, löv och säd. I andra delar av världen används skäran fortfarande men i Skandinavien blev den snabbt ersatt för att skörda hö på ängarna. Lien började dyka upp i Sverige under de första århundradena efter Kristus och hade då ett kort blad på ett orv utan knaggar.

Under medeltiden fick lien samma form som vi känner igen den idag. Ett längre blad och knaggar på orvet gjorde att arbetet gick lättare då det gick att slå närmare marken. Bladet och orvet kan se ut på många olika sätt beroende på vilka marker lien ska användas på eller vart i landet den kommer ifrån.

Tålamod och precision

Här i Sverige har vi traditionellt använt oss av lite grövre lieblad som slipas på en roterande slipsten. Själva slipningen krävde stort tålamod och precision och många äldre personer har minnen av när de fick stå och veva slipstenen medan en äldre släkting fokuserade på att få rätt vinkel mellan egg och sten. Använder man lien med rätt teknik på ängen samlas allt gräs i en fin sträng ute på det som redan är slaget. Nu kommer nästa viktiga redskap in i bilden, räfsan.

Slåtter på Tvärredslund utanför Ulricehamn, sommaren 1908. Fotograf Lundin, Ellen/ Västergötlands museum.
Slåtter på Tvärredslund utanför Ulricehamn, sommaren 1908. Fotograf Lundin, Ellen/ Västergötlands museum.

Räfsan och lien går hand i hand och det tidigaste fyndet i Sverige är från 200-talet efter Kristus. Det är lätt att tro att en räfsa är ett enkelt redskap men precis som lien finns det regionala variationer på hur räfsan är utformad, här i Västergötland var en variant med kluvet skaft vanlig.

Dimensionerna och valet av material måste vara optimerade för att klara påfrestningar i varierade väder under långa perioder utan att skaftet eller räfspinnarna böjer sig eller går av. Skaftet måste vara lätt för att inte påfresta arbetet för mycket, al, asp, gran och furu verkar varit vanligt. För att spara händerna måste skaftet också vara glatt, ibland insmort med fårtalg. Räfshuvudet på ca 60 cm behöver vara av bättre virke än skaftet, ask verkar vara det trä som håller bäst för sin vikt.

Nästa del är räfspinnarna. Dessa var ca 8 mm i diameter och ca 8 cm långa. Syren är det träslag som är bäst till pinnarna om man har tillgång till det. För att pinnarna skulle vara så torra som möjligt torkades de i fönsterna, på spisen eller kokades först. Torra ska de vara så att de inte krymper mer när de väl är på plats på räfsan, då ramlar de ur. Räfsorna kunde vara målade med fina blomstermönster eller tjärade så de höll längre.

Såte eller volme

Räfsan används för att samla ihop gräset till strängar som ligger och torkar med hjälp av sol och vind, detta kallas att ligga på slag. Är det gynnsamma förutsättningar kan gräset torka till hö på några dagar, förutsatt att det vänds några gånger. För att säkerställa att höet torkade även under regnigare perioder kunde det sättas på någon form av torkställning för att få upp det från marken. Krake, stack, volme är alla metoder som är lika varandra, höet torkas som i en höstack med en eller flera vertikala störar som stabiliserar konstruktionen. Såtenäs utanför Lidköping kan ha fått sitt namn efter att man såtade höet, satte det på såte eller volme.

En annan metod som dök upp under senmedeltiden var att hässja höet. Hässjan har flera störar som sitter på en rad i marken och höet läggs upp emellan dessa på träribbor eller ståltråd som ersatte dessa när den kom. Precis som tidigare varierar det vart i landet man är, traditionerna kan skilja sig från grannby till grannby. Det viktiga är att höet kommer upp från marken samt att det yttersta lagret ”kammades” så det formade ett skyddande tak mot vind och regn. Om ängen låg långt från byn kunde det torra höet bäras till en närbelägen ängslada för förvaring. Transporter med kärror var ofta svårt i de väglösa bygderna, därför hämtades höet från ängsladan på vintern med kälke då det var bra före på frusna marker och sjöar.

Ett kulturarv av stor betydelse

Vissa av våra ängsväxter har fått namn som är kopplade till slåttern. Ett exempel är slåttergubben som visar när det är dags att ta ner lien och ge sig ut i ängen. När de två nedre blommorna, eller drängarna som de kallas slår ut har slåttersäsongen börjat. Slåtterblomman visar på samma sätt med sin blomning att det är hög tid för slåtter, vanligtvis i mitten av juli. När alla byns ängar var slagna och höet var på torkning samlades alla till fest, slåttergille. Efterhand som den agrara revolutionen kom konkurrerades ängen ut av insådda foderväxter på de allt större åkrarna. Då utvecklades även redskapen och hästdrivna slåttermaskiner och räfsor hanterade effektivt höet på de lättkörda vallarna.

Eftersom slåttern med lie och räfsa har haft en så stor betydelse för Sveriges befolkning under flera århundraden är det viktigt att bevara detta hantverk som annars riskerar att dö ut i dagens moderna samhälle. Även resultatet av slåttern, ett öppet landskap med vårt biologiska kulturarv är något som är nära att försvinna i odlingslandskapets rationaliserade produktion.

Efter att Digerdöden svepte fram över Europa under mitten av 1300-talet blev många gårdar övergivna när dess brukare dog. Namnet Ödegården kommer därifrån och är något vi idag kan hitta på torp och småbruk. Dödsängeln eller Liemannen uppstod som karaktär efter Digerdödens frammarsch och porträtteras med en lie som skördar liv.

Anders Aronsson slipar sin lie med en vispesticka 1969. Sundals-Ryd, Dalsland. Fotograf: Wille Ängermark/Vänersborgs museum.
Anders Aronsson slipar sin lie med en vispesticka 1969. Sundals-Ryd, Dalsland. Fotograf: Wille Ängermark/Vänersborgs museum.

Oskar Lundberg har i tidskriften Svenska landsmål och svenskt folkliv från 1949 skrivit om ramsor vid liebryning. Bryning av lien måste göras då och då för att räta ut eggen och hålla den rakbladsvass. Detta görs med att en brynsten eller vispesticka dras med handen över eggen på var sida och ett karakteristiskt rytmiskt ljud uppstår. Under sådana naturliga förhållanden är det lätt att börja rimma, sjunga eller komma på ramsor utan mening.

”Vispa å brun [bryn] ha inga försun [försyn] sett ständit ve bötta; annars gör’ le inga nötta” är en ramsa från Södra Vånga socken.

”Stora jällebärj, lella jällebärj, sejfels” är en annan ramsa som kan komma från Tidaholm. Stora och Lilla Gälleberg är gårdar i Daretorp och Seifels var en familj som bodde på en av dessa. Något som är typiskt för västra Sverige är så kallade skitramsor. Deras enklaste form är: ”Skit te lie, skit te kar!” På Torsö i Vänern sa man: ”Skit te läjje [lie], skit te kar; skit te pija [piga], skit te riva [räfsa].” Drängen, som här tycks ha sluppit undan, bli omnämnd i följande: ”Skit te lie, skit te dräng!”, från Väring utanför Skövde.

Det hände också att man visslade i takt eller att man försökte sätta ord på ljudet som uppstod vid bryningen. ”Liarätta, liarätta, lång, lång, lång” är en ramsa från Wartofta Åsaka. ”Punta kale, punta kale” har min morfar lärt sig från sin far att man skulle säga när man brynade lien. Han kommer från Gravafors utanför Tibro och det kan tänkas att den ramsan har uppkommit när man har försökt att härma brynets sång över eggen. Något som jag kommer föra vidare till kommande generationer!

Robin Eriksson, Landskapantikvarie
Västarvet

Översta bilden, äng med skogsnycklar. Foto Amanda Karlsson/Länsstyrelsen Västra Götaland.

Kommentera