Slåtter och naturvård

_dsc0300liten

Ängar, redskap och slåtter. Det är dags att fortsätta botanisera bland naturvårdens många dimensioner med vår landskapsantikvarie Robin Eriksson.

Denna text är en uppföljning på det tidigare blogginlägget ”Punta kale, punta kale – om slåtter och vårt biologiska kulturarv” som handlade om just kulturarvet som slåttern fört med sig. Nu kommer vi nosa lite på dagens slåtter som oftast sker i naturvårdssynpunkt. Eftersom den historiska slåtterns huvudsyfte var att producera hö som gårdens djur kunde äta på vintern finns det en del skillnader men också likheter med dagens naturvårdsslåtter. Att öka arealen ängar är en del av miljökvalitetsmålet ett Rikt odlingslandskap. Dagens brukade ängar hittas ofta i naturreservat men också på privata oskyddade marker som sköts genom Jordbruksverkets landsbygdsprogram genom så kallade åtaganden. Slåtterängarna är jätteviktiga att bevara då de ofta har en rik flora, med den följer ett lika rikt djurliv och som nämnts tidigare, kulturarv.

Ängen

En äng är en gräsmark som skapats av människans påverkan till skillnad från till exempel en prärie eller en tundra som skapats av betande djur i kombination med klimatet. Många av dessa naturliga gräsmarkstyperna har dock senare blivit påverkade av människans bruk. Det gemensamma för dessa gräsmarker är att höga, konkurrensstarka arter hålls borta, träd, buskar och förnans tjocklek begränsas. Detta gör att vegetationen blir solbelyst och relativt låg under delvis eller hela växtsäsongen.

Till skillnad från de naturliga gräsmarkerna som betsas av djur är det människan som genom slåtter tar bort biomassan och därmed utarmar ängen. Utarmningen gör att marken blir näringsfattig och konkurrenssvaga kärlväxter får ta mer plats. För att ta bort ytterligare lite näring från ängen brukar den ofta efterbetas. Detta gjordes även historiskt men då var huvudsyftet att djuren skulle få mat. Djurens betande gör det även lättare för återväxten kommande år då vegetationen är låg och djurens tramp har skapat blottor i marken som gör att nya plantor kan rota sig. I dag kan det vara svårt att få till ett bra efterbete då ängarna inte alltid ligger i samband med naturbetesmarker. Historiskt var detta sällan ett problem då ängarna var en viktig del i systemet på gården. Det är alltså den solbelysta näringsfattiga markern som bildats under mångårig (ibland flera hundra år) hävd tillsammans med de mekaniska störningarna på en slåtteräng som skapar den rika biologisk mångfald som finns på våra ängar idag.

Figur 2 Nyslagen äng som är i en restaureringsfas. Notera att vissa partier sparats för att gynna att viss flora hinner blomma och fröa av sig. Ängen innehåller också salix, enbuskar och fågelbär. Logårdens naturreservat, Odesnåker 2018.
Nyslagen äng som är i en restaureringsfas. Notera att vissa partier sparats för att gynna att viss flora hinner blomma och fröa av sig. Ängen innehåller också salix, enbuskar och fågelbär. Logårdens naturreservat, Odesnåker.

Dagens ängar kan också innehålla element som inte var vanliga tidigare i historien. Allt som inte producerade foder eller virke tog ju näring från ängen som behövdes för djurens vinterföda.  Eftersom syftet idag är att skapa naturvård är det inte ovanligt att det finns träd i ängen. Något som bara fanns där förr om det var för produktion av frukt eller lövfoder och klenvirke genom hamling. En och annan ek stod säkert där också då de var skyddade av kronan. I dagens ängar är det vanligt att bärande träd sparas för att gynna fåglar, sälg sparas för att bin ska ha tillgång till tidigt blommande blommor eller att döda träd sparas för insekter och fåglar. Även enbuskar och rosor skapar mikroklimat och skydd åt smådjur och insekter. För att gynna vissa specifika växter kan dess sparas från slåttern så att de hinner blomma och frö av sig. Detta gynnar också insekter.

När träden hamlades på sina grenar dör en del av rotsystemet och ger näring åt ängen. Detta kallas för röjgödsling och var förr en bra effekt för att öka produktiviteten på ängen. Idag vill man inte att ängen ska ha bra produktivitet då detta kan gynna konkurrenskraftiga växter som brännässlor och hundäxing.

Redskap och metod

Dagens slåtter utförs även den med lie men har till stor del blivit ersatt med röjsåg och slåtterbalk. Lien är ett skärande redskap som skapar en fin snittyta på växterna som liknar de djurens betande, något som ängsväxterna primärt är anpassat för. Samtidigt samlar den gräset i en fin sträng vid sidan om som gör det lätt att samla upp efteråt. Eftersom en stor del av syftet med naturvårdsslåttern är att utarma marken är det viktigt att så mycket gräs, alltså näring tas bort ur ängen.

Lien drivs av kroppen och en stor fördel är att arbetet sker tyst och att det inte kräver några fossila bränslen. Dock måste man ha rätt teknik när man slår annars blir man lätt trött. Traditionell har vi använt oss av liar med slipeblad i Sverige. Bladen är lite kraftigare har bättre stål och slipas vassa på en roterande slipsten. Denna traditionen tror man kommer ursprungligen från gallerna i Frankrike och spred sig senare till England och Skandinavien för ca 2000 år sedan.

Den andra sortens lie har ett knackeblad, detta är tunnare och bredare och har ett mjukare stål som man kallsmider tunt med en hammare och ett litet städ. Knackelien har traditionellt sett använts i resten av Europa och det finns en levande tradition kvar i bl.a. Österrike och Rumänien.

Båda modellerna skärpas ytterligare medan man slår med en vispesticka eller ett bryne. Knackelinen har fått sig ett uppsving under de senaste åren inom naturvården. Eftersom det fortfarande finns en efterfrågan på lieblad i Österrike så går det att få tag på blad av god kvalité. Något som kana vara svårt när det gäller våra svenska slipeblad. En annan fördel med knackelien är att man klarar sig med ett litet mobilt städ och en hammare för att underhålla skärpan medan man måste ha tillgång till en slipsten för att vässa upp ett slipeblad. Å andra sidan kanske ett slipeblad håller skärpan längre och är mindre känsligt för sly. Har man ett avtal med Jordbruksverket för att sköta en slåtteräng kan man få mer ersättning om den slås med lie.

Figur 3 Från vänster: Vispesticka av ek, skraftigt sliplieblad, bredare och tunnare knackelieblad, bryne med hållare för bältet.
Från vänster: Vispesticka av ek, skraftigt sliplieblad, bredare och tunnare knackelieblad, bryne med hållare för bältet.

Slåtterbalken drivs av två hjul och styrs av två handtag som man går efter. Precis som lien lämnar den efter sig ett fint snitt på växterna men den kräver plan mark fri från hinder för att vara effektiv. En slåtterbalk slår mellan 3 och 6 gånger snabbare än lien enligt en finsk studie. Dock kräver den ett visst handlag med maskiner då det är en del underhåll av knivar och stor risk för byte av reservdelar. En slåtterbalk är också en stor investering och drivs av fossila bränslen.

Figur 4 Slåtterbalkens knivar. Denna modellen är försedd med spjut som skydda tänderna mot grövre stenar och stubbar. Något som lätt kan förstöra dem.
Slåtterbalkens knivar. Denna modellen är försedd med spjut som skydda tänderna mot grövre stenar och stubbar. Något som lätt kan förstöra dem.
Fyrkantig klinga till röjsåg. Med rätt teknik lägger sig det slagna gräset på plattan i mitten och läggs i en sträng vid sidan om.
Fyrkantig klinga till röjsåg. Med rätt teknik lägger sig det slagna gräset på plattan i mitten och läggs i en sträng vid sidan om.

Röjsåg med snöre har länge ratats i slåttersyfte då den trasar sönder snittytan samtidigt som den finfördelar gräset i mindre delar och sprider det över en stor yta. Det krävs mycket krattande för att samla upp alla små gräsbitar. Den lämpar sig dock att köra runt stolpar, träd och stenar då man inte behöver vara försiktig att något går sönder. Större snörstumpar som hamnar i höet kan däremot får stora konsekvenser för djuren som äter det!

Det har kommit speciella klingor till röjsågarna som är framtagna för olika slags slåtter. En med tre lite längre grövre tänder och en med fyra kortare som sitter på en rund platta. Den senare efterliknar samma resultat man får vid lieslåtter om man har rätt teknik. Det avslagna gräset lägger sig ovanpå plattan och följer med ut till kanten där det stannar i en sträng, som vid lieslåtter. En nackdel med röjsågen är att det belastar kroppen mycket på en sida. Tester visar att en erfaren lieman eller kvinna kan slå lika snabbt som en röjsåg under kortare sträckor.

Hästburna slåtterbalkar finns kvar men har i stort sätt ersatts helt av traktordrivna. Det passar bäst på stora sammanhängande marker som inte är känsliga för den markkomprimering som traktorns tyngd gör. Går slåttern däremot för snabbt är det risk att smådjur och insekter inne hinner undan maskinerna. Något som till exempel är ett stort hot mot marklevande fåglar som kornknarr.

Figur 5 Redskapen kompletterar varandra. På denna ängen förbereder röjsågen runt träd och stenar, slåtterbalken tar de mindre ytorna och en traktor med slåtteraggregat slår de stora öppna ytorna. Naturreservatet Högsböla ängar, norra Billingen 2018.
Redskapen kompletterar varandra. På denna ängen förbereder röjsågen runt träd och stenar, slåtterbalken tar de mindre ytorna och en traktor med slåtteraggregat slår de stora öppna ytorna. Naturreservatet Högsböla ängar, norra Billingen.

Tidpunkt

Den ultimata tidpunkten för slåtter är omdiskuterad och är svår att sätta. Den beror på många faktorer så som årsmån, väder, vilka arter som finns i ängen, med mera. Fenologiska markörer har traditionellt fungerat som ett startskott för slåtter, till exempel när ängsskallran skallrar eller när slåtterblomman blommar, vanligtvis under första halvan av juli. Slår man för tidigt är det risk att växterna inte hinner blomma och fröa av sig. Slår man för sent på säsongen är växterna segare och svårare att slå av men framförallt så är det risk att näringen går tillbaka ner i marken.

Vissa växter har anpassat sig efter slåttern under de senaste 2000 åren och utvecklat försvarsmekanismer i form av tidigare eller en andra blomning. Ska man också ta hänsyn till alla evertebrater som är beroende av sina värdväxter och kanske till och med sitter fast där som puppa eller ägg är det ännu svårare. Historiskt hade bonden antagligen flera ängar på sin gårds marker. Om dessa slogs i samma cykel varje år bör flora ha anpassat sig därefter. Därför är det bäst att utgå från varje ängs specifika flora när man bestämmer tidpunkten för slåtter. Har man som brukare ett åtagande mot Jordbruksverket om att sköte en slåtteräng ska detta ske under perioden 1 juli – 31 oktober.

Figur 6 Äkta ängsskallra som är på väg att börja "skallra". Skagens naturreservat, Kinnekulle 2018.
Äkta ängsskallra som är på väg att börja ”skallra”. Skagens naturreservat, Kinnekulle.

Höhantering

Förr torkades gräset till hö för att det skulle väga mindre och vara lättare att transportera men framförallt för att det inte skulle mögla under förvaringen. Idag torkas gräset på ängen med hjälp av vind och solljus så att det ska fröa av sig ordentligt. Den motordrivna slåtterbalken kan bestyckas med en räfsa som hjälper till att stränga gräset, eventuella frön blir då ordentligt spridda.

Ett problem i den kommersiella naturvården är att naturvårdarna har arbetstider som inte alltid stämmer överens med väderförhållandena. Slåttern måste ske under arbetstid även om det spöregnar. Detta medför att det som annars skulle vara ett jättefint näringsrikt ängshö blir en sörja med lera och gräs. Är slåtterytan för stor kanske det har torkat klart i ena änden av ängen relativt tidigt. Om detta får ligga för länge börjar det lakas ut och näringen går tillbaka till marken. Något som kanske inte var av lika stor risk förr när det var stora arbetslag som jobbade under många timmar per dygn. Förr lastades höet på kärror och kördes tillbaka till gården eller mellanlandade i ängslador. Detta gjorde att växternas fröer spreds längs vägarna genom kärrornas brädor. I dag kan man medvetet flytta visst hö från äng till äng och tåade det torka där förför att sprida vidare fröerna. Länsstyrelsen sköter om många av naturreservaten i Skaraborg, de har problemet att de inte får sälja höet på grund av konkurrensen. Mycket av det höet går därför till destruktion som i sin tur kostar pengar.

Figur 7 Räfsa som går att sätta på en slåtterbalk. Naturreservatet Högsböla ängar, norra Billingen 2018.
Räfsa som går att sätta på en slåtterbalk. Naturreservatet Högsböla ängar, norra Billingen.

Några tips för ängsskötsel

  • Fagning. Städa ängen på våren från löv och grenar. Riv gärna med en räfsa i förnan för att skapa störning. Löven bidrar till gödsling så det bästa är om det går att ta bort dem på hösten. Är det mycket fjolårsgräs kan man bränna ängen innan växterna börja gro.
  • Slåtter. Slå ängen för att ta bort näring. Det går att slå flera gånger under en säsong, speciellt under en restaureringsfas för att utarma marken maximalt.
  • Höhantering. Torka det slagna gräset i strängar eller hässjor på ängen så att växterna hinner fröa av sig ordentligt.
  • Redskap och metod. Använd rätt redskap för rätt ändamål. En vass lie kommer man långt med samtidigt som det bidrar till ett hantverk som spelar stor roll för vårt kulturarv.
  • Variation. Det gör ingenting om inte allt blir slaget med lika stor noggrannhet. Historiskt var det naturliga avbrott i slåttern på grund av tids- eller mannabrist på vissa ängar. Att spara olika partier under åren gynnar sensommarens fjärilar.

 

Robin Eriksson, Landskapantikvarie
Västarvet

Översta bilden, en äng i sin prakt. Darrgräs, krissla och rödklint med ett bi täckt i pollen. Foto Robin Eriksson/Västarvet. Läs gärna Robins tidigare inlägg om slåtter och vårt biologiska kulturarv här >>

Kommentera