Kinesen som kunde nicka – en historia om när Brita reste som norsk spion till Vänersborg

Brita Dietz - journalist, lärarinna och spion i det tidiga 1900-talets Vänersborg.
Brita Dietz – journalist, lärarinna och spion i det tidiga 1900-talets Vänersborg.

När hans mamma för en stund förlorade sig i den vackra ostindiska servisen som stod uppställd bakom monterns glas sträckte sig Bjarne upp mot den gustavianska byrån. Där stod nämligen ett par kinesiska figurer som fångat hans intresse. När han råkade stöta till den ena figuren märkte han till sin häpnad hur dess huvud började nicka.

Även om Bjarne bara var sju år gammal förstod han mycket väl att man inte fick röra den hundrafemtioåriga kinesen, men det hindrade honom inte från att än en gång stöta till figuren så att huvudet nickade. Han skrattade högt och berättade senare på eftermiddagen att besöket på Vänersborgs museum var något av det roligaste han varit med om på länge. Så var det nog också. Sommaren var varm och den långtråkigaste Bjarne upplevt.

Det var 1905 och den 7 juni hade det norska stortinget förklarat att man ensidigt brutit unionen med Sverige. Unionen mellan brödrafolken hade länge knakat i fogarna och hur Sverige skulle bemöta ”revolutionen i Norge” var det ingen som visste.

Militär underättelseverksamhet

Det norska försvaret förberedde sig dock på ett svenskt militärt anfall. Norska marinen oroade sig för en attack mot flottbasen i Horten och behövde därför få information om svenska flottans rörelser. Den norske amiralen Sparre insåg att militärfartyg kunde transporteras osedda kanalvägen från Stockholm till Västkusten och behövde omgående underrättelser.

Redan dagen efter stortingets beslut satt den unga journalisten och lärarinnan Brita Dietz på tåget mot Vänersborg. Hennes officiella uppdrag var att som representant för Hamiltons Knappefabrik sälja maskiner i Sverige. Men det verkliga uppdraget var militär underättelseverksamhet.

Det verkliga uppdraget var militär underrättelseverksamhet.

När Brita anlänt till Vänersborg tog hon in på Strömmers Hotell, senare Strandhotellet. Hon var noga med att få ett rum med fönster som vette mot kanalen där hon enkelt kunde notera eventuella militärfartyg.

Täcknamn Lisle

Brita ångrade nästan omgående sitt spionuppdrag då längtan efter de fyra barnen blev stark. Bara någon vecka senare sände därför maken Oscar sönerna Erling, 14 år och Bjarne, 7 år, till modern i Vänersborg. Detta var kanske den perfekta täckmanteln. Ingen skulle väl misstänka att den unga kvinnan, som antagit täcknamnet ”Lisle”, med sina två barn egentligen var norsk spion. I dagliga, delvis kodade brev och telegram, kunde Brita rapportera om en ganska sovande stad där byskvaller engagerade invånarna mer än världshändelserna. I de fall hon kom i samspråk med vänersborgarna tycktes det dock finnas ett stöd för Norges sak.

På dagarna gick Brita och barnen längs kanalen och noterade de krigsfartyg som passerade och på nätterna satt hon och Erling, som också engagerats i uppdraget, med kikare på rummet och spanade. Snart började man ändå undra i Vänersborg över vad den unga norskan egentligen hade för avsikter och Brita blev allt mer rädd för att bli avslöjad. Rädslan i kombination med trötthet efter långa nattvak gjorde att hon drabbades av vanföreställningar och hon trodde man var på väg att förgifta henne. Barnen hade dessutom långtråkigt, en tristess hon ibland lyckades bryta med promenader, fisketurer och besök på Vänersborgs museum.

Spion under press återvänder hem

När pressen på Brita blev allt för stor bad hon amiral Sparre om tillåtelse att återvända till hemmet i Fredrikshald. Ansökan beviljades och den 4 juli kunde Brita och pojkarna gå på tåget och lämna Vänersborg.

När Norges frihet nästa gång var hotad, under tyska ockupationen på 1940-talet, var det Bjarne som tog upp kampen och engagerade sig i motståndsrörelsen. Sverige blev nu istället en tillflykt då han med utgångspunkt i Göteborg fick ansvar för norska flyktingar. Sin karriär krönte Bjarne senare med posten som norsk Generalkonsul i Skottland och Nordirland – men aldrig glömde han kinesen som kunde nicka, den som en gång på museet i Vänersborg gav honom ”megen henryckelse” en varm och långtråkig sommardag 1905.

Peter Johansson, Vänersborgs museum
Läs gärna mer spännande berättelser på www.vanersborgsmuseum.se

 

Kommentera