Allt och lite till om hamling

Hamling  är en skötselsteknik som kan utföras på de flesta lövträd. Tekniken går ut på att samtliga grenar på trädet beskärs med regelbundna intervall. Hamling utförs på sensommaren innan löven fälls för att skapa foder åt boskap eller för att samla in material till byggnation. Västarvets landskapsantikvare Robin Eriksson bjuder här på en historisk tillbakablick, insikter och kunskap om hamlingens hantverk. 

Att bryta löv eller att hamla träd är en form av lövtäkt. Syftet med lövtäkten är att skaffa vinterfoder till boskapen precis som slåttern. Det finna andra former av lövtäkter som till exempel skottskogsbruk eller att bara repa löven från träden. Hamlingen går ut på att med yxa, lövkniv eller såg kapa grenar på levande träd som sedan samlas ihop i kärvar och torkas i lador för att under vintermånaderna utfodras till de stallade djuren. Hamlingen gör att träden får ett speciellt utseende och flera egenskaper som förr var vanliga i odlingslandskapet.

Hamling kan också ha syftet att samla material till byggnation och slöjd eller klenved att elda. De hamlade träden har länge varit i fokus för kulturmiljövården men på 90-talet upptäcktes de även naturvården. Träden har en rik biologisk mångfald knutna till sig som skapats av människans insatser. Alltså är de ett mycket bra exempel på att kultur- och naturvård går hand i hand. Träd kan också hamlas för estetiska syften, detta är vanligt i parkmiljöer eller på kyrkogårdar och utförs inte med samma metoder som hamlingen i odlingslandskapet.

Träd som hamlats kontinuerligt under lång tid växer långsamt och blir mycket gamla. Denna lind är som en levande skulptur med mycket död ved och håligheter som är bra för den biologiska mångfalden. Garparörs naturreservat, Billingen juli 2018.
Träd som hamlats kontinuerligt under lång tid växer långsamt och blir mycket gamla. Denna lind är som en levande skulptur med mycket död ved och håligheter som är bra för den biologiska mångfalden. Garparörs naturreservat, Billingen juli 2018.

Hamlingens historia

Att samla löv är antagligen den metod som är äldst för att skaffa föda till boskapen. Hade man inte tillgång till eggverktyg är det lättare att bryta löv med händerna än att repa gräs som foder. Tidiga skäror eller lövknivar finns bevarade från romersk järnålder och under denna perioden skapades också hårdvallsängen som kombinerar slåtter och lövtäkt. Lövtäkten var mer pålitlig än hö- och sädesskörden som kunde drabbas av missväxt. Det är då sannolikt att de flesta gårdar bedrev någon form av lövtäkt. Lövfoder kunde även komplettera dåligt bete genom att bonden skar ner grenar och gav till djuren direkt. Hamlade träd för fodertäkt verkar ha varit vanligast i skogsbygderna då det på slättbygden var bättre tillgång på hö och halm som foder.

Laga skifte som var en av de största omvälvningarna i det svenska landskapet började genomföras 1827. Skiftet splittrade upp byarna och flyttade ut gårdarna på större sammanhängande marker. Detta tillsammans med konstgödsel och växelbruk gjorde att produktionen av hö och löv inte längre var ekonomiskt försvarbart om man jämför med vallodlingen. Ängarna övergick till åker, betesmark eller skog. Det rationella skogsbruket tog också fart och skogsnäringen ville få bort de hamlade träden för att göra plats till gagnvirke istället. Lövfodret gick från att varit del av kreaturens stapelföda till att betraktas som nödfoder.

Lövfoder från björk som torkas i en provisorisk ställning. Mannen håller i två lövknivar som används när man hugger ner de större grenarna och sedan kvistar av dem till mindre hanterbara grenar som sedan binds till kärvar. Ödenäs socken utanför Alingsås 1932. Foto: Mårten Sjöbeck.
Lövfoder från björk som torkas i en provisorisk ställning. Mannen håller i två lövknivar som används när man hugger ner de större grenarna och sedan kvistar av dem till mindre hanterbara grenar som sedan binds till kärvar. Ödenäs socken utanför Alingsås 1932. Foto: Mårten Sjöbeck.

Hamlingen fick ett uppsving under världskrigens nödår men på 1950-talet avtog metoden snabbt i det moderna jordbruket. Landskapsarkitekter, naturvårdare, skogsägare och allmänheten betraktade de stympade träden som styggelser i landskapet. Letar man efter historiska källor i arkiven är det dåligt med dem. Varken Lantmäterikartorna eller Hushållningssällskapens statistik tar upp lövtäkt som foderkälla. Vi kan tacka de entusiastiska bönderna som gick emot strömmen och fortsatte att hålla liv i den 6 000 åriga tradition som lövtäkten är. Ingen annan hävdform i odlingslandskapet har en lika lång och i stort sett oförändrad kontinuitet.

1994 gjordes en inventering av hamlade träd i Kalv socken i södra Västergötland, 90 träd registrerades då. En uppskattning om hur många hamlade träd det fanns i början av 1800-talet gjordes. Man räknar med att varje får behöver ca 200 kärvar per vinter. Statistik från Älvsborgs län säger att man i genomsnitt hade 21 får per hemman, det ger 630 får i Kalv socken. Ett normalstort kontinuerligt hamlat träd gav 10 kärvar löv vid varje skörd, träden hamlades med ca 5 års intervaller. Detta ger totalt 63 000 hamlade träd i Kalv socken vid början av 1800-talet. Om det går att dra samma paralleller med hela Sjuhäradsbygden skulle det ha funnits runt 4–5 miljoner hamlade träd vid början av 1800-talet! Även om beräkningarna inte är exakta ger det ändå en bild av hur landskapet en gång har sett ut och vilka förutsättningar det har haft för utveckling av olika arter.

Löväng i naturreservatet Högsböla ängar på Billingen. Juli 2018.
Löväng i naturreservatet Högsböla ängar på Billingen. Juli 2018.

Löväng och biologiskt kulturarv

De hamlade träden tillhörde först och främst inägorna. Alltså de marker som låg närmast gårdarna och bestod av åkrar och ängar i olika hägnadssystem. Människorna på gårdarna har under flera hundra år gynnat de nyttoträd de hade användning av, detta har skapat en ljus och behaglig miljö som stegvis övergår till den mörkare och mer barrbeväxta utmarken. Kanske är det därför vi som människor känner oss tryggare i lövskog än barrskog?

Lövängen är ett av de mest artrika ekosystemen vi har. De flera olika växtsamhällena som trivs i den delvist solbelysta eller skuggiga ängen skapar en mosaik med en rik flora. Speciellt värdefull är gränsen mellan olika områden. Träden i ängen har egenskapen att de via rötterna tar upp näring som sedan överförs till markväxterna via de fallna löven. Näring som annars varit otillgänglig på grund av att den var för långt ner i jorden. En annan effekt av gödsling sker vid själva hamlingstillfället då en del av trädets rötter dör och gödslar den omkringväxande floran. Denna röjgödslingseffekt var jättebra förr för den ökade produktionen på ängen, i dagens naturvård vill man istället att ängen ska vara så näringsfattig som möjligt.

Träden på ängarna var först och främst ädellövträd som ask, alm och lind. De träd som hamlades på utmarkerna var främst björk, al och asp. Björken var antagligen det träd som hamlades mest då det är det lövträd som finns mest att tillgå. Anledningen till att det inte finns så mycket spår av hamlade björk, alar eller aspar idag är att de arterna inte har lika lång livslängd som ädellövträden och att de egentligen inte är så tåliga mot ingrepp. Samt att på de platser man valde att fortsätta att hamla, även fast det kanske inte hade en plats i det moderna jordbruket, så valdes ädellövträden för de producerade bättre foder.

De hamlade träden överlevde i gårdsmiljöer och alléer men kan också återfinnas i odlingsrösen vid åkrarna eller annan obruklig mark som till exempel rasbranter. Springer man på ett gammalt hamlat träd mitt ute i en granskog så betyder det att det tidigare varit äng eller betesmark där. Vill man idag se lövängar gör man det bäst i naturreservat som Högsböla ängar på norra Billingen eller Bräcke ängar i Dalsland.

Ett träd som hamlas blir i regel mycket äldre än ett vanligt. Detta beror på att tillväxten bromsas när grenarna kapas. En viktig faktor är också att de inte har stora yviga grenar som kan blåsa sönder av starka vindar eller brytas under tunga snömassor. Ett hamlat träd får med tiden ofta håligheter på grund av att fukt och röta kryper in vid snittytorna. Detta är heller inget problem så länge trädet fortsätter att hävdas. Upphör hamlingen växer grenarna ut och blir ostabila. Håligheterna skapar möjligheter för fladdermöss, ugglor och andra hålhäckande fåglar. Även bålgetingar och vildbin är tacksamma för hålträden som är en bristvara i dagens odlingslandskap. Trädens håligheter innehåller murken ved, så kallad mulm, som är viktig för en stor mängd insekter. Ask och alm är så kallade rikbarksträd. Deras bark är särskilt näringsrik och skrovlig som gör att lavar och mossor trivs och är därför mer gynnsamma för en rik biologisk mångfald.

Foder

Först och främst är det får och getter som äter lövfodret men även grisar, hästar och kor tuggar glupskt i sig under vintermånadernas ensidiga kost. De torkade löven har länge ansetts ha haft en medicinerande effekt på djuren. Allöv sades motverka lungmask hos får och modern forskning bekräftar att det är ett näringsrikt och nyttigt foder. Jämfört med hö så förlorar lövfodret sina näringsämnen långsammare. Löven skall bindas ihop till kärvar och torkas så fort som möjligt för att motverka mögel. Detta kunde göras i speciella lövlador som hade störar som kunde skjutas igenom väggarna för att hänga upp kärvarna på. Löven kunde också torkas på speciella hässjor som byggdes mellan två träd.

Lövfoder som torkas på hässja i Tiveds socken Vadsbo härad, 1940-talet. Foto: Per Swanberg, Västergötlands museum.
Lövfoder som torkas på hässja i Tiveds socken Vadsbo härad, 1940-talet. Foto: Per Swanberg, Västergötlands museum.

1–2 kärvar med torkat löv per dag eller runt 200 kärvar per år var förr vanligt till får och getter. 1808 brann en ladugård upp i Risveden. Ladan innehöll 2000 kärvar med lövfoder.

Växterna har utvecklat försvarsmekanismer för att skydda sig mot betning av djur. De träd som inte har taggar och tornar kan förvara sig genom kemiska substanser i löven, främst i form av tanniner som gör att upptagningen av proteiner eller matsmältningsförmågan minskar. Träden kan också reglera vart det vill försvara sig mest, det förklarar varför rotskott från al eller unga björkar ratas av betande djur.

Metod och redskap

Hamlingen sker traditionellt efter slåttern och innan skörden. Det är också den tid som det i ett trädvårdssyfte är bäst att beskära träden JAS. Eller juli, augusti och september. Vid en förstagångshamling kapas trädet när det tjockt som en underarm eller max 10 cm i diameter. Kapstället bör inte vara för högt då det försvårar fortsatt hamling men det kan inte heller vara för lågt då de nyskjutande skotten är attraktiva för betande djur. Den genomsnittliga hamlingshöjden i Kalv socken var vid inventeringen på 90-talet 3,5 meter. Ett par grenar lämnas för att säkerställa att trädet har möjlighet att få löv tidigt nästa vår, lämnas för många grenar är det risk att trädet satsar på dessa istället för att skjuta nya skott.

De kvarvarande livgrenarna eller dragarna som de kallas kan tas bort kommande sensommar när de nya skotten har etablerat sig. Står flera träd nära varandra är det troligt att delar rotsystem, därför bör alltid alla träd beskäras samtidigt.

Träden fortsätts sedan att hamlas med intervaller på 5–7 år eller när grenarna börjar bli för grova, helst inte grövre än 5–10 cm. Vid beskärningen lämnas en stump på ca 1–3 cm från det tidigare kapstället. Träden har så kallade adventiva skott i barken som ligger och väntar på att skjuta. Ett träd som hamlas kontinuerligt har också anpassat sig och på så sätt kan man stimulera trädet så att det skjuter mer skott. Eventuella rot- och stamskott bör avlägsnas så fort som möjligt. Lind, ask, alm och sälg är trädslag som är tåliga för beskärning och har lätt att skjuta nya skott. Tyvärr har askskottssjukan och almsjukan slagit hårt mot en del av de hamlade träden. Sjuka almar bör avverkas och brännas upp men askar som är sjuka bör fortsättas att hamlas om de gjorts det kontinuerligt.

Efter en genomgång i arbetssäkerhet och metoder är hamling enkelt att genomföra om det skett kontinuerligt och på rätt höjd från början. En stege som förankras i trädet gör det lätt att ta sig upp och sedan jobba i trädet. Billingen, september 2013.
Efter en genomgång i arbetssäkerhet och metoder är hamling enkelt att genomföra om det skett kontinuerligt och på rätt höjd från början. En stege som förankras i trädet gör det lätt att ta sig upp och sedan jobba i trädet. Billingen, september 2013.

Det går att restaureringshamla träd som inte beskurits på flera decennier. Men detta arbete är ofta farligt och svårbedömt så därför bör en arborist kontaktas.

Förr i tiden av det vanligt att man återanvände avbrutna lieblad och gjorde om dem till lövknivar. Det ska i så fall vara ett grövre blad som sedan fästs på ett lite längre skaft. Tunnslipade yxor var också vanliga redskap. Arbetar man med lövkniven eller yxan i en hand och med den andra handen böjs grenen så att träet spänns vid snittet, detta är en metod som kräver skicklighet och vana att arbeta med sådana verktyg. På marken används lövkniven för att kvista av de grövre grenarna så man får mer hanterbara kvistar att binda till kärvar.

Eftersom hamlingen idag sällan utförs för själva lövfodret är det vanligaste redskapet idag en handsåg som används vid vanlig trädbeskärning. Sågarna har ofta så kallad japansk tandning vilket gör att de bara sågar när sågen dras mot användaren. Att arbeta i träd eller från stegar är riskabelt arbete. Därför bör man rådfråga de som kan eller gå en kurs om man vill börja med att hamla träd. All form av arbete med motorsåg på stegar eller i träd är förbjudet om man inte har gått speciella kurser. En stor orsak till dödsfall ”förr i tiden” var just att man ramlade ner från träd vid hamling.

Är det frågan om en restaureringshamling bör alltid en arborist eller liknande kopplas in. Grenarna kan då ha vuxit sig för grova för att kapas vid den tidigare hamlingspunkten och insatsen kan bli riskabel för både trädet och den som utför arbetet. Trädets karaktär förändras också då det blir ett nytt hamlingsställe högre upp.

Hamlade träd var vanligt i gårdarnas alléer. I förgrunden syns askar som hamlats senast för kanske 30–50 år sedan. En restaureringshamling måste göras högre upp på de grova grenarna, den ursprungliga karaktären förändras då. I bakgrunden har en restaureringshamling gjorts där snittytorna blivit för grova. Träden har skjutit skott längs stammen istället för vid hamlingsstället. Dala, augusti 2018.
Hamlade träd var vanligt i gårdarnas alléer. I förgrunden syns askar som hamlats senast för kanske 30–50 år sedan. En restaureringshamling måste göras högre upp på de grova grenarna, den ursprungliga karaktären förändras då. I bakgrunden har en restaureringshamling gjorts där snittytorna blivit för grova. Träden har skjutit skott längs stammen istället för vid hamlingsstället. Dala, augusti 2018.

Men detta ska inte avskräcka er från att hamla träd! De hamlade träden tillhör vårt biologiska kulturarv och är precis som slåtterängen ett viktigt element i dagens odlingslandskap för den biologiska mångfalden. Framförallt ger de en landskapsbild med fantasifulla knotiga träd som berättar vår historia och slitet våra förfäder hade för att samla in foder till boskapen.

Robin Eriksson, landskapsantikvarie i Västarvet

Kommentera