Är patienten fortfarande sjuk?

Joakim Forsemalm

En Q & A om platsutveckling med etnologen Joakim Forsemalm

Platsutveckling är ett begrepp i tiden. Det är också ett område som det både bedrivs akademisk forskning om såväl som praktiskt arbete runt om i kommunerna i Västra Götaland. Etnologen Joakim Forsemalm har en fot i bägge världarna och har lång erfarenhet av att arbeta med olika processer inom platsutveckling. Det gjorde att det kändes hyperintressant att ställa några frågor till honom.

Vad lägger du i begreppet platsutveckling?

Jag tror att många kan tänka att det är ett normativt begrepp – att det per definition betyder att det blir exklusivare, dyrare. Lite grand har begreppet ”kapats” av en viss del av urbanforskningssamhället, just på det sätt att utveckling blir lika med fördyrning.

För mig är det mer dynamiskt: jag utgår som etnolog från kultur som en process i ständig rörelse, där varje specifik miljö eller plats och det tidsmässiga sammanhanget skapar grundläggande förutsättningar. Samt förstås vilka aktörer som finns kring en viss plats. Det finns ingen entydighet, helt enkelt.

Upplever du att det finns det olika bilder av vad platsutveckling innebär och hur krockar i så fall dessa i verkligheten?

Det är väl lite samma svar här: ja, det finns det och det är ju inget konstigt med det – vi har alla olika uppfattningar om en plats och olika anspråk på den. Jag har problem med förenklingar: att säga att en plats utveckling är samma som en annans (begreppet gentrifiering, som ju ger samma svar på samma fråga hela tiden) är att göra det alldeles för lätt för sig. Vad säger folk som vistas på eller bor vid en plats? Det är mer intressant att förstå sig på ur ett etnologiskt perspektiv, än att komma med en färdig förståelsemall i form av ett begrepp, till exempel.

Vilken är den viktigaste aktören att bygga platsutveckling kring?

Jag skulle säga att det är platsens brukare – de som känner till platsen bäst. Det finns alldeles för många exempel på platser och miljöer skapade utifrån en tondövhet inför en plats.

Jag vet att du i olika projekt tidigare har jobbat mycket med medborgardialog. Hur skulle du beskriva den processen?

Egentligen är det inte så svårt att skapa bra samtal kring stadsutveckling, eftersom det är konkreta saker det oftast handlar om. I alla fall inte om man har en kulturvetenskaplig utbildning och därmed lärt sig att sammanställa och tolka berättelser. Det svåra är i stället att få kunskapen verksam, att det som berättas i en dialog om livet på en plats, får utrymme i det vidare arbetet. Att kunskapen används, helt enkelt.

Vi har arbetat fram smarta strukturer för detta på Radar arkitektur & planering, där jag jobbar, utifrån 10 års erfarenheter av kanske 20 dialogprocesser i olika geografiska sammanhang och skala. Idag gör vi inga dialoger om vi inte också konkret får chansen att leda kunskapen in i de designande processerna. Jag kan säga att vi inte möter på något som helst problem med den inställningen, istället är beställarna glada att någon kan hjälpa dem att använda medborgarnas kunskaper om sina livsmiljöer.

Vilka drivkrafter upplever du är de starkaste i platsutvecklingsprocesser?

Eftersom vi som är kulturvetare normalt inte jobbar i branschen – jag och några till, någon mer etnolog och några antropologer undantagna – så lämnas ju frågor om stadsliv och vardagsliv till personer som i första hand är tekniskt utbildade, som krasst sett inte har någon kunskap om sociala strukturer, ”weak ties” eller kulturella nätverk och heller inte vet hur man pratar om och skall förstå det i relation till fysiska strukturer och design. Det är ju inte konstigt därför, att det framförallt är ekonomi och tekniska aspekter som är de tydligaste drivkrafterna. Money talks, men utmaningen är att få människors ”talks” om sitt vardagsliv mer närvarande som kunskap, och det jobbar vi extensivt med på mitt kontor.

Begrepp som gentrifiering, och kanske också filtrering, har varit buzzwords under en längre tid. Kan du ge ett par exempel där man på riktigt kan tala om dessa begrepp?

Det var lite det jag var inne på tidigare, jag tror inte på gentrifiering som begrepp – det är inte hjälpsamt för att förstå hur vi skall göra med socioekonomiska skillnader i städer. Det enda det säger är att det finns sådana skillnader, men det skymmer en massa annan information om livet i stadsdelar.

Jag har som vetenskaplig utgångspunkt att inte från början bestämma mig för hur ett system kring en stadsutvecklingsprocess ser ut, vilka som har vilken slags makt eller inflytande. Det är inte produktivt, utan skymmer sikten för en massa möjliga saker som händer.

Skall man vara lite cynisk kan man ställa frågan: efter över 50 år med begreppet gentrifiering – är patienten fortfarande sjuk? Ja, de socioekonomiska skillnaderna är, till exempel i Göteborg, större än någonsin.

Kan vi hitta mer produktiva begrepp för att diskutera med varandra hur vi löser det utan att peka finger, bestämma oss från början vilka som är goda och onda? Generellt, således, bör man förhålla sig skeptisk till ”buzzwords”. Jag tycker det är mest intressant att veta vad olika aktörer säger, vilka berättelser använder de själva?

Joakim Forsemalm är etnolog på Radar Arkitektur & Planering i Göteborg. Han är också involverad i Mistra Urban Futures – ett internationellt forskningscentrum om stadsutveckling och medförfattare till den aktuella boken Göteborg – mellan segregation och kreativitet.

Joakim Forsemalm intervjuades av Johan Lindblom, kommunikatör i Västarvet.

Kommentera