Det kan vara långt till havet i Göteborg

Jag har gjort en lång resa från Bagdad till Göteborg, från öknarna i Irak till skogarna i Sverige. Det var en resa på många hundra mil men också en resa från en kultur till en annan, från det välbekanta till det främmande.

Snart insåg jag att vi inte var så olika, att olikheterna inte var så stora som jag hade trott. Jag fick ett arbete, lärde mig språket, fick svenska vänner och lärde mig att det främmande inte var så främmande, trots allt.

När jag var barn åkte vi varje sommar till Norra Irak, till Kurdistan, för att fly undan den brännande hettan i Bagdad, där temperaturen ibland steg till över fyrtio grader om eftermiddagarna. Först om kvällarna när det blev svalare kunde vi vistas utomhus igen på gatorna. Om nätterna, sov vi på hustaken.

Innan alla krigen

Vi brukade åka på vår semesterresa med mina kusiner och våra grannar. Vi satt fler i bilen än det egentligen fanns plats för. Vi hyrde en liten buss som vi proppade full med mat, fotbollar och madrasser. Vi skrattade mycket. Vi hade inga större bekymmer på den tiden. Det var innan alla krigen.

Jag minns bergen i Kurdistan, de flesta topparna på över 2 000 m. Jag minns fågelsången, blommorna – och inte minst vattenfallen. När jag var barn visste jag inte namnen på allt det som jag såg. Nu vet jag att det växte ekar och cypresser längs sluttningarna, att storkar häckade där, att hackspettar trummade i skogarna längs de höga bergsryggarna. Där levde en skygg långbent katt som också finns i våra svenska skogar: Lodjuret.

Ormar, vargar och fula kläder

Det som överraskade mig när jag kom till Sverige var svenskarnas kärlek till naturen, en kärlek som jag nu till min förvåning delar men som länge var obegripligare än allt annat. Jag hade inte positiva erfarenheter av naturen här. Varför skulle man gå ut i skog och mark? Där finns ju bara ormar och vargar. Kallt och blåsigt är det också och man måste ta på sig fula kläder!

Så småningom, utan att jag lade märke till det, förändrades min syn.

Jag förstod att naturen var en plats för rekreation och en resurs för hela samhället, något vi måste ta till vara och vara rädda om.

Det skedde genom mitt arbete, mina vänner och genom min son Rani, som är född i Sverige. För honom är naturen inte farlig, den är en del av hans liv och den blev till slut också en del av mitt liv.

Delaktighet nyckeln till naturen

För de flesta invandrare går det inte lika enkelt. Det är svårt att komma långt bortifrån, som ett frö för vinden, och slå rot i ett kallt och glest befolkat land där människor vet lika lite om dig som du vet om dem. Det är svårt att slitas upp med rötterna och hamna i en lägenhet i Bergsjön. Många lär sig aldrig svenska, får aldrig ett arbete, kommer aldrig att känna annat än utanförskap.

Jag har mött människor som bott i Sverige i femton år men aldrig varit hemma hos en svensk familj, aldrig varit ute i naturen, inte ens sett havet, trots att det finns så nära.

För att öka medvetenheten om miljön och skapa engagemang för att vårda vårt naturarv måste alla känna sig delaktiga. Det är genom delaktighet vi kan nå resultat. Vägen dit kan vi bara ta tillsammans. De svenska skogarna, bergen och havet kunde vara en plattform för förståelse och gemenskap, ett rum där alla, svenskar såväl som invandrare, kan mötas på samma villkor.

Jag minns…

Jag minns mammas dolma när vi satt i skuggan någonstans och åt och lyssnade till bruset från vattenfallen och jag minns alla dessa palmer vi klättrade upp i för att plocka dadlar. Jag minns och jag längtar och undrar om det är någon i dagens Irak som kan uppleva naturen som jag gjorde i min barndom.

Efter 22 år i landsflykt förstår jag bättre svenskarnas kärlek till naturen – er längtan! Jag längtar också nu – till mitt förlorade paradis där solen alltid lyste!

Yusra Moshtat

Yusra Moshtat kommer ursprungligen från Bagdad, men arbetar numera som miljöinspektör i Göteborg. Hon är debattör och verksam i Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning (TFF). Hon är också författare till Naturvårdsverkets rapport ”Med andra ögon – naturmöten med invandrare” som handlar om hur nya medborgare kan ta del av naturen i sitt nya hemland.