”Man kan ju inte bo i ett museum”

boimuseum-4

”Man kan ju inte bo i ett museum.”
Hade jag fått en slant varje gång jag hört detta hade jag varit rik vid det här laget.

Jag hör eller läser det nästan varje vecka, det kommer från privatpersoner, arkitekter och journalister. För att inte tala om hemmahosreportage hos människor som bor i gamla hus. Museibrasklappen måste med, hur skulle det se ut annars?

Elgitarr på förstukvist. Foto: Sara Roland
Elgitarr på förstukvist.
Foto: Sara Roland

”Man kan ju inte bo i ett museum.” Den här meningen används oftast som en ursäkt för att få ta bort något som man inte orkar renovera. En mening som berättigar en självisk och historielös handling, som görs utan tanke på de som vistats i huset förr eller de som ska komma efter. Inte sällan hänger meningen samman med en ren okunskap om att det faktiskt går att renovera och fräscha upp något varsamt istället för att byta ut det. ”Vi fick slänga ut det gamla köket, du vet nya tider, nya ideal, man kan ju inte bo i ett museum.” Ibland vrids kniven om lite extra: ”Vi rev ut och byggde nytt, i gammal stil”. All patina är borta, kvar finns en pastisch utan berättelse och en uppfordrande vädjan hos vederbörande att vi som värnar det gamla ska vara nöjda nu.

Det fladdrar till i en tyllgardin. Foto: Sara Roland
Det fladdrar till i en tyllgardin.
Foto: Sara Roland

Själv så bor jag i ett riktigt gammalt hus. Och inte nog med det. Hela huset och resten av byggnaderna på gården är utpekade som byggnadsminne, alltså superskyddat, död hand och allt elände på en och samma gång. Eftersom det är en så speciell gård med fina bevarade byggnader har vi valt att vid några tillfällen visa upp huset för allmänheten och berättat om människorna som bott här. Då kommer orden som ett brev på posten – hur känns det att bo i ett museum? Jag har också fått frågan om vi verkligen bor där och om våra barn bor med oss i vårt hus.

Är det någon hemma? Foto: Sara Roland
Är det någon hemma?
Foto: Sara Roland

Det är ändå lustigt att ett hem där gamla ärvda möbler samsas med moderna prylar upplevs som en tillrättalagd institution där saker ligger i montrar och visas upp. Är bilden av ett hem så likriktad att undantagen misstas för något annat än ett hem? Vårt hus är ovanligt gammalt och vissa möbler också ovanligt till åren, men vi försöker inreda med hänsyn till husets karaktär och samtidigt ta vara på de föremål och möbler som har ett affektionsvärde för oss.

Kaffet står på spisen. Foto: Sara Roland
Kaffet står på spisen.
Foto: Sara Roland

Men för den som undrar – givetvis går det alldeles utmärkt att bo i ett museum, om det nu är det jag gör. Tvååringen använder begreppet förmak som om det vore den självklaraste benämningen i världen för det relativt meningslösa rummet mellan kontoret och salen. Vi håller andan när barnen tappar blåbär på våra obehandlade skurgolv för vi vet hur länge fläcken sitter kvar, och vi använder flitigt de få kläder vi ärvt från mellankrigstiden. Detta gör vi för att det ger oss mervärde att leva på en plats där andra gjort nästan samma saker före oss i en annan tid, fast nu med bra sjukvård och internet. Och när allt kommer omkring så bor vi i ett hem som tål långt mer slitage än ett nytt. Vårt golv går att slipa om det slits alltför mycket och våra köksluckor av trä kommer inte att svälla upp och bli fula som nya träfiberluckor i det moderna, perfekta köket. Lite skavanker här och där är förresten inga problem för oss. Det kallas patina.

Discokula i förmak. Foto: Sara Roland
Discokula i förmak.
Foto: Sara Roland

Sara Roland, antikvarie

Kommentera