Att kunna vara sig själv, då känner man sig hemma

Foto: Tim Timborn från utställningen Hembygd - någonstans i Sverige.
Foto: Tim Timborn från utställningen Hembygd – någonstans i Sverige.

Om att skapa dialog, delaktighet och handlingsutrymme

Jag befinner mig på en högstadieskola i en kommun i Västra Götaland. Vi pratar om begreppet hembygd och om vad det är som gör att vi känner oss hemma – eller inte hemma – på en plats. Det är tänkt att eleverna ska delta med sina reflektioner i vår utställningsturné Hembygd – någonstans i Sverige, som turnerar runt till bibliotek och utställningshallar i regionen.

– Människorna som finns runtomkring är viktiga för mig, säger en elev. Alla man känner här, släkt, vänner… det gör ju att det känns tryggt på nåt sätt.

– Att jag går omkring här varje dag och nöter in den här platsen i mitt minne, säger en annan.

– Men i så fall har ju alla som bor här olika bilder av hembygden… vi nöter ju in olika saker, funderar en tredje.

Fler stämmor hörs:

– Att kunna vara sig själv – då känner man sig hemma.

– Att det finns nåt att göra för oss här… om ingen bryr sig om vad man vill, känner man inte att man hör till.

– Det är störande att äldre häromkring har fördomar om hur vi yngre är – de tror att alla är huliganer som bara skriker och slåss och förstör.

 Samtalet glider vidare in på begreppet fördom, och vad en fördom egentligen är.

– Jag vet alltför väl vad det är! Det är en för-dom! Att man dömer någon innan man vet, fastslår en elev och berättar en historia om hur han stått vid en busshållplats en kall vinterkväll, tillsammans med två frusna kvinnor i tunna hijaber och en tjej med grönt hår, trasiga kläder och piercingar. Hur ”piercing-tjejen”, som han snabbt dömt ut som en riktig looser, tagit av sig sina vantar och gett dem till en av de frysande kvinnorna. Och hur piercingtjejen sagt till honom: – Här hjälper vi varandra!

– Jag skämdes så mycket för att jag hade dömt henne, utan att egentligen veta någonting om henne. Och vem är jag? Själv hade jag ju inte ens kommit på tanken att jag kunde ge bort mina vantar. Men i alla fall… så vill jag att min hembygd ska vara, ett ställe där vi hjälper varandra.

Reflektionerna i klassrummet ska ligga till grund för elevernas texter och bilder i utställningen. Om en månad turnerar Hembygd – någonstans i Sverige till just deras hemort och deras reflektioner kommer då att finnas med för både allmänhet och inbjudna kommunalpolitiker att ta del av.

I mitt arbete som projektledare på en pedagogisk avdelning, stöter jag dagligen på frågor som rör demokrati, normer och mänskliga rättigheter. Det är centrala värden i Västarvets uppdrag som natur- och kulturarvsförvaltning. Projektet Hembygd – någonstans i Sverige är bara en av Västarvets plattformar för att skapa delaktighet och dialog med unga kring natur- och kulturarvet. Hur förvaltar vi vårt arv och vad vi vill ta med oss in i framtiden till kommande generationer? Det är förstås ytterst sammansatta frågor, men alltför viktiga för att enbart avhandlas av experter och professionella.

Att medvetandegöra synsätt och samhällsnormer och skapa handlingsutrymme för barn och unga i Västra Götaland är ett led i en demokratisk process, som vi pedagoger i Västarvet arbetar målmedvetet med. Vi har flera utställningsprojekt ute på turné i regionen, som alla bygger på dessa tankar. Som stöd i processen har vi en plan för hur vi kan arbeta för mänskliga rättigheter, MR-plan 2015-2017 och nyligen har förvaltningschefen tillsatt en grupp av MR-ambassadörer, ytterligare en resurs för att ett människorättsbaserat arbete på bästa sätt ska implementeras i vår organisation.

Anna Sjölander,
p
edagog och MR-ambassadör för Västarvet

Klicka här om du vill läsa mer om utställningen Hembygd – någonstans i Sverige.

Hembygd – någonstans i Sverige är ett samarbete med Rot Produktion, Studieförbundet Sensus och KulturUngdom.

Vill du veta mer om Västarvets arbete med mänskliga rättigheter? Klicka här.

Kommentera