Jag är en kioskmänniska

Kiosker som kulturarv och mötesplatser

Kiosken som företeelse återkommer på många sätt både i min barn- och ungdom. När jag var liten, så där ung att somrarna var oändliga och jag från maj till augusti var klädd i en blommig klänning och blå träskor, då tog jag cykeln till kiosken på lördag för att köpa godis.

Hängandes över disken valde jag små klubbor, skumsvampar och kolor, så många en fick för den peng en höll hårt i sin hand. Kanske ångrade en sig och kioskbiträdet fick fiska upp godis ur påsen för att ersätta med annan sort. Fler barn var där i samma ärende och när vi var klara satte vi oss utanför och började sakta tugga i oss medan vi försökte komma överens om vad vi skulle hitta på resten av dagen.

När jag sedan blev större, fortfarande så ung att somrarna var långa och att hitta kläder för dagen tog just hela dagen, då tog jag cykeln till kiosken mest varje kväll för att handla en dricka eller tuggummi. Sedan stod vi där och hängde, alla ungdomar i samhället, tills långt efter att kiosken stängt och kvällen började närma sig natt. En kunde komma och gå som en ville men en visste att någon i gänget fanns där alltid att hänga med.  Här skapades vänskap som håller än idag. Vänskap formad av oändliga timmar tillsammans.

Halv special och morgondagen

När jag sedan blev stor, men inte vuxnare än att sommardagarna var korta och sommarnätterna långa, då drog vi från krogen vid stängning raka vägen till kiosken. Där hängde vi, åt halv special eller mosbricka och pratade i timmar, helt obekymrade om morgondagen.

Är det alla dessa timmar med kioskhäng som gör att jag nu när jag är vuxen, så där vuxen så att sommaren är fyra veckor i juli där dagar och nätter är lika korta, går till kiosken för att lämna in lotto, fylla på busskort och köpa tidningen med mera. Som jag ofta och välvilligt blir upplyst om av min omgivning kan en göra allt detta sittandes framför sin dator. Då vill jag framhäva det förträffliga i denna utveckling som ökar tillgängligheten och valfriheten för var och en men jag är en av dem som fortfarande hänger vid kiosken.

Kioskhäng idag

Så kiosken som samlingsplats för människor, finns det kvar? Hur går egentligen kioskhänget till idag? Kan motsvarigheter vara timslånga Skype-samtal mellan dottern och hennes kompisar, den ständiga uppdateringen om vad som sker under dagen via sociala medier?

Hur är det med dig? Kioskmänniska eller inte?

Katarina Jannesson, chefssekreterare, Västarvet

 

1 kommentar

  1. Stefan Asplund säger:Svara

    Väldigt fint skrivet. Jag är också en kioskmänniska. Det känns viktigt att föra med sig sin barndom, nu när allt ändras med sådan fart att det känns jobbigt att hänga med.
    Stefan

Kommentera